Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Valet av partiledare för Socialdemokraterna ser från utsidan nästan ut som en cirkus.

Tre veckor före valet av partiledare sägs Socialdemokraternas valberedning ha kört in i väggen. Det förr så beslutsfäiga partiet verkar ha tappat styrfarten.

Annons

I en opinionsmätning från Demoskop gick Moderaterna kraftigt tillbaka och skillnaden mellan de politiska blocken minskade. Även om en enskild undersökning bör tas med en nypa salt visar den att Alliansens övertag snabbt kan smälta samman. Större delen av förra mandatperioden hade de rödgröna partierna ett klart försprång.

Socialdemokraternas partiledarval är därför viktigt för fler än de egna medlemmarna. Efter ytterligare en mandatperiod med borgerlig regering kan väljarna vilja ha växling vid makten, men då gäller det att Socialdemokraterna har en förtroendeingivande och trovärdig ledning. Regeringens bästa chans att sitta kvar ännu en period är nog att tillräckligt många väljare inte riktigt litar på oppositionens förmåga att regera samlat och ansvarsfullt.

Just nu är det dock svårt att känna tilltro till Socialdemokraternas förmåga. Förr var förmåga att fatta beslut och regera partiets största fördel. Men valet av partiledare ser från utsidan nästan ut som en cirkus.

Det återstår nu bara tre veckor till ledarvalskongressen och någon kandidat har inte presenterats av valberedningen. Inte heller har någon själv valt att på allvar träda fram som öppen kandidat.

Enligt TT har valberedningen i stället kört fast. De tänkbara kandidaterna Ulrica Messing, Pär Nuder och Tomas Eneroth skall ha sagt nej också till valberedningen. För tre till, Thomas Östros, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg, skall stödet inte vara tillräckligt starkt. Här handlar det mer om att vissa säger bestämt nej.

Hårdast skall motståndet mot Mikael Damberg vara. Sår från gamla strider i SSU sägs bidra till att Damberg anses för höger. Enligt författaren Christer Isaksson är partivänstern drivande, men problemet är avsaknad av egna kandidater sedan Nuder och Eneroth har sagt nej.

Valberedningen vill därför öppna för fler namn som Leif Pagrotsky och Håkan Juholt. Samtidigt ställs krav på en jämn könsfördelning av topposterna och där finns en irritation över att de hittillsvarande huvudkandidaterna främst har varit män.

Det kan kanske lämna utrymme för nya och originella lösningar. Om en kvinna som exempelvis Ylva Johansson blev partiledare finns större utrymme för män på andra ledande poster.

Så var det under Mona Sahlin. Annars kan flera av de nuvarande huvudkandidaterna åka igenom en fallucka om de inte blir partiledare. De har då fel kön för andra ledande poster som ekonomisk talesperson eller partisekreterare.

Utifrån hade det verkat mer tilltalande att intresserade kandidater anmälde sig och presenterade ett program för vad de vill åstadkomma. Det hade givit medlemmar och sympatisörer möjlighet att öppet påverka partiets vägval. Nu blir det för mycket gissningslek. I helgen skrev exempelvis Olof Palmes gamle medarbetare Pierre Schori ett inlägg på DN. debatt med oro för att Socialdemokraternas utrikespolitiska linje kan tunnas ut i samband med partiledarvalet. Intressanta synpunkter, men vilka personer syftar han på? Det hade varit bättre med ett förord för en kandidat.

Motargumentet är att en öppen kamp om partiledarposten kan splittra. Men även dagens hemlighetsmakeri tycks ju leda till låsningar och veton mot olika namn.

Mer läsning

Annons