Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varje invandrare ses som en möjlighet.

Arbetslösheten bland utlandsfödda är stor. Att flytta ansvaret mellan parter hjälper inte. Om fler släpps in i processen kan nya dörrar öppnas.

Annons
Symbolisk. En flicka firar Kanadas nationaldag i Montreal den 1 juli. Det röda lönnlövet på landets flagga associeras ofta med mångkultur och lyckad integration.foto: scanpix

Ett jobb är en chans att försörja sig och bidra till samhället samt ett sätt att bryta utanförskap. Därför skulle de flesta hålla med om att fler arbetande invandrare skulle främja integrationen, förutsatt att integration är det yttersta målet vilket inte är självklart. Integration handlar om anpassning och om att minimera skillnader och står således i motsättning till idén om mångkultur som går ut på att omfamna olikheter. Detta diskuterade idéhistorikern Svante Nordin i juniutgåvan av tidskriften Axess.

Denna förvirring hindrar oss inte från att bråka om vem som ska ansvara för att människor som migrerar till Sverige får jobb. Frågan togs senast upp av Pehr Granfalk, (M), kommunalråd i Solna, och Hanif Bali, (M), riksdagsledamot, på Svenska Dagbladets debattsida. De beklagade sig över att arbetsförmedlingen har tagit över nämnda uppdrag. Tidigare, innan den nya arbetsfördelningen infördes vid årsskiftet, hade Solna kommun hanterat uppgiften med framgång och haft siktet inställt på att utrota skillnaden i arbetslöshet mellan etniska svenskar och invandrare.

Solna har etablerat ett samarbete med näringslivet genom ett projekt som låter invandrare studera svenska på lågfart samtidigt som de får arbeta deltid. Nu finns en risk att samarbetet dör ut. Samtidigt kommer omställningen säkert att innebära förbättringar i andra delar av Sverige.

Meningsskiljaktigheterna rörande vem som ska göra vad visar på den stelbenthet som länge har kännetecknat svensk integrations- och arbetsmarknadspolitik. De flesta förändringar som har gjorts har gått ut på att flytta ett ansvar från en part till en annan. Detta har inte löst de problem som finns och det är svårt att tro att den senaste omgången åtgärder kommer att lyckas bättre. I stället borde man göra tvärtom, det vill säga bjuda in fler till att delta i ett större, mer flexibelt samarbete.

I Kanada, som ofta framhålls som ett före-gångsland, finns en tradition av att involvera civilsamhället i integrationsprocessen. Filosofie doktorn Howard Duncan redogör i boken Kanadamodellen, som är utgiven via tankesmedjan Fores, för hur den kanadensiska staten har lagt ut integrationsarbetet på entreprenad. Det betyder att företag och andra aktörer, som ofta drivs av människor som själva har invandrat, får möjlighet att bidra med tjänster som jobbmatchning, språkkurser och bostadsförmedling. Också frivilligorganisationer spelar en viktig roll.

Upplägget har fungerat väl eftersom det i Kanada finns en positiv inställning till invandring, som framförallt har skapats av effektiva urvalsprocesser. Varje invandrare ses som en möjlighet att berika landet så till den grad att vissa regioner på Atlant-kusten vill locka till sig fler invandrare i hopp om att de ska kunna skapa arbetstillfällen åt den existerande befolkningen.

I Kanada handlar det alltså inte om vem som ska ta ansvaret för integrationen, utan om vilka som ska få chansen att ta del av den tillgång som invandrare utgör.

Än så länge har vi i Sverige långt kvar till ett sådant synsätt. Vi kan ju inte ens skilja på integration och mångkultur ännu. Att luckra integrationsarbetet och möjliggöra fler gränsöverskridande samarbeten vore dock ett steg i rätt riktning.

Mer läsning

Annons