Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi bör vara tacksamma för att det inte finns någon samlad rödgrön opposition under mandatperioden.

Partiledardebatten var den första för Vänsterpartiets nye ledare Jonas Sjöstedt. Frågan är om den blir den sista för Håkan Juholt (S) och Göran Hägglund (KD).

Annons
Ännu oppositionsledare. Håkan Juholt (S) i gårdagens partiledardebatt i riksdagen. Usla opinionssiffror hotar Socialdemokraternas ställning som det ledande oppositionspartiet och Juholts position som partiledare.

Det mesta talar nog för att Hägglund skadeskjuts, men sitter kvar. I debatten blev han hårt åtgången för att kravet på sterilisering vid könsbyte ännu inte har avskaffats och för riskkapitalbolagen i vården. De angreppen är dock inget hot mot hans ställning i partiet, snarare tvärtom. De interna kritikerna tycker snarare att Kristdemokraterna är för profillösa och vill markera särarten hårdare.

Då är det mer osäkert hur det går för Juholt. I dag ska Socialdemokraterna ha krismöte. Juholt tycks ständigt trassla till det för sig. När han framträder är det lätt att tänka på gamla skämtfilmer, typ Helan och Halvan. Här dyker det upp någon som ser myndig ut, men som snart kommer att göra bort sig. Det är inte något bra ”varumärke” för den som aspirerar på att bli statsminister.

Debatter är dock kanske Juholts bästa gren. Med tanke på den yttre pressen klarade han sig hyfsat. Men Juholt kom återigen med några väl yviga påstående som att regeringen genom privatiseringar ”skänkte” bort offentlig egendom.

Kritiken mot den ekonomiska politiken inom eurozonen var hård, Juholt ville ha mer investeringar och mindre besparingar. Men samtidigt håller Socialdemokraterna, vilket i sak är bra, fast vid de hårda budgetkraven i Sverige. Varför då kritisera andra länder som i ett mycket sämre läge än Sverige måste strama åt?

Jonas Sjöstedt siktade tydligt på att vinna väljare från Socialdemokraterna och från Miljöpartiet. Han talade mycket om miljön (för) och euron (mot). Däremot hade han ett mindre lyckat replikskifte med Jan Björklund (FP). Sjöstedt tyckte regeringen var för passiv när det gällde miljön, vilket gav Björklund tillfälle att tala för kärnkraft och för att EU-medlemskapet är viktigt för att driva miljöarbete.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin var som vanligt välformulerad, ja nästan för välformulerad. Han låter som om han hade varit politiker sedan födelsen. Det ska satsas på alla möjliga håll och det ena ska komplettera det andra. Uppoffringar för miljöns skull ingick tidigare i Miljöpartiets politik, men nu redovisas inga målkonflikter. Låter bra, men skulle bli svårare i verklig politik.

Statsminister Fredrik Reinfeldt var som vanligt statsmannen och Jan Björklund (FP) som vanligt mer stridslysten.

Annie Lööf (C) passade också på att pressa Miljöpartiet, som när det gäller privata alternativ angrips från höger av Centern och från vänster av Vänsterpartiet. Här blev De grönas inställning oklar. De ogillar riskkapitalister och gillar brukarkooperativ. Men ska det vara möjligt att dela ut vinst till ägarna i företag som verkar inom skattefinansierad utbildning, vård eller omsorg? Centern sade ja och Vänsterpartiet sade nej. Fridolin pratade mycket, men något riktigt besked kom inte trots ordsvallet.

Mycket var sig således likt. Det finns ingen samlad opposition, och det gillade regeringspartierna att lyfta fram.

Det kan ge politiska poäng, men vi bör vara tacksamma för att det inte finns någon samlad rödgrön opposition under mandatperioden. Om de agerade samfällt skulle Sverigedemokraternas roll stärkas och landet bli mycket svårare att regera.

En minoritetsregering måste kunna sluta uppgörelser med olika partier, och det förutsätter att den rödgröna oppositionen inte håller ihop.

Mer läsning

Annons