Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi hoppades att euron skulle stärka demokrati och sammanhållning, men nu verkar risken för splittring snarare öka.

Det ser som om Spanien kan falla samman. Nu handlar eurokrisen inte bara om ekonomi, utan om medlemsstater i EU kan överleva.

Annons
Krisen djupnar. Demonstranter i Barcelona bränner den spanska flaggan. I krisens skugga växer krav på full självständighet för Katalonien.foto: José Colon/AP Photo/scanpix

I går var det åter generalstrejk i Grekland. Grekerna tar paus från att demonstrera under sommarens hetta, men till hösten är det dags igen. Samtidigt pågår förhandlingar där Greklands övervakare i den så kallade trojkan från EU, Internationella valutafonden IMF och den europeiska centralbanken ECB, kräver ytterligare åtstramningar för att vara beredda att betala ut fler nödlån. Den grekiska regeringen uppges ha gått med på nedskärningar, men detaljerna är inte kända. Sannolikt handlar det om nya lönesänkningar och lägre pensioner.

I Spanien var det också våldsamma demonstrationer tidigare i veckan och i dag kommer nya förslag på åtgärder för att pressa ned underskotten. Börserna föll åter i går, ECB:s tidigare löften om att komma till undsättning räckte inte längre.

Alltfler ifrågasätter att länderna måste fortsätta att strama åt när deras tillväxt redan är negativ. Det spär på arbetslöshet och minskar efterfrågan, vilket också påverkar andra europeiska länder som Sverige negativt. Krisen riskerar att spridas som ringar på vattnet till land efter land.

Flera av länderna har ett mycket svårt läge. De är inte konkurrenskraftiga, men har ingen valuta att skriva ned. Då måste kostnadsläget förbättras genom att sänka löner och andra kostnader, samtidigt som arbetsmarknaden görs mer flexibel. Sådant väcker folkligt motstånd, inte minst bland de fackliga demonstranterna.

Krisen har också sopat bort regeringarna i land efter land. I Grekland tvingades den valda regeringen avgå och det krävdes två nyval för att få en regering som kunde samarbeta med trojkan och fortsätta saneringsprogrammet. I Italien fick den folkvalde Berlusconi avgå och han ersattes av en tjänstemannaregering. Nog bra i sak, men inte demokratiskt tilltalande.

I Spanien och Portugal ersattes socialist-regeringar av borgerliga regeringar som var beredda att fortsätta åtstramningsprogrammen.

Allt detta riskerar att få negativa konsekvenser för väljarnas tilltro till demokrati och valda politiker. Men det är inte ovanligt att regeringar förlorar stöd när de tvingas genomföra åtstramningar och avregleringar. Stödet kan senare återvinnas som åtgärderna ger resultat.

Men nu ser även Spaniens sammanhållning ut att hotas. Katalonien är skuldsatt, men betalar samtidigt in mer än regionen får tillbaka från den spanska statskassan. Det har lett till en nationalistisk våg där kraven på full självständighet växer. Skulle Katalonien lämna Spanien kan Baskien följa efter. Formella krav på utträde skulle väcka stark bitterhet i övriga Spanien.

De nya länderna skulle vara tvungna att söka medlemskap i EU och genomföra nya medlemskapsförhandlingar. Spanien skulle då kunna lägga in sitt veto och hindra dem från att komma med.

Den optimistiske kan hoppas på att länder lättare kan betala in pengar till en stor EU-pott som sedan går till fattigare områden, än att vara med och stödja andra grupper inom det egna landet. Men det kan också vara så att dagens missnöje i Katalonien eller Flandern över att behöva stödja fattigare landsdelar visar riskerna med en EU-federation.

Vi som röstade för euron hoppades att den skulle främja demokrati och föra Europa samman, men i dag verkar risken för splittring snarare öka.

Mer läsning

Annons