Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vid partiledarval överväger fördelarna med omröstningar och flera kandidater

Det bör bli vanligare med omröstningar vid val av partiledare. Det ger vinnaren ett tydligare mandat och kan locka nya medlemmar till partierna.

Annons
Hemlighetsfullt. Socialdemokraternas slutna valprocess har liknats vid påvevalet, där vit rök visar att en ny påve har valts.

Spekulationerna fortsätter om vem som skall bli nästa ledare för Socialdemokraterna. Långa listor på tänkbara kandidater presenteras, där ofta flera redan har sagt nej. Men i den socialdemokratiska partikulturen hör det till att inte visa sig intresserad. Så den som inte uttalar sig tolkas som intresserad och den som svarar nej tas ändå inte riktigt på allvar.

Som vanligt har Margot Wallström störst stöd och som vanligt säger hon nej. Eftersom Wallström tidigare bestämt har stått fast vid sitt nej är det konstigt att hennes namn ständigt återkommer.

Det är inte något styrkebesked att Sveriges största parti gång på gång önskar sig en partiledare som själv inte vill ställa upp. Dessutom är partiledarskapet så påfrestande och krävande att den som tar jobbet nog verkligen måste vilja ha det för att orka. Därför kunde drömmen om Wallström mycket väl bli en mardröm om hon ändå motvilligt till slut skulle tacka ja.

Västmanlänningen Sven-Erik Österberg ligger bra till både i medier och hos vadslagningsbolag. Veronica Palm från Stockholm och SSU:s ordförande Jytte Guteland verkar avancera snabbt i spekulationerna.

I detta spel har valberedningen en central roll. Den förväntas väga samman personer och politisk inriktning och föreslå en samlande kandidat som väljs utan opposition. Enligt kvällstidningarna önskar många att förre statsministern Ingvar Carlsson skall leda valberedningens arbete.

Från några håll väcks dock krav på en mer öppen process, där flera kandidater skulle stå mot varandra i en omröstning, antingen bland alla medlemmar eller bland ombuden på kongressen. Så går det till i flera andra länder. När det brittiska Labourpartiet nyligen valde partiledare fanns flera kandidater som drev aktiv kampanj. Alla partimedlemmar hade rätt att rösta i partiledarvalet. (Även om valsystemet var märkligt, parlamentsledamöterna, medlemmarna och fackförbunden hade en tredjedel var av rösterna.)

I Sverige blir det sällan omröstning om partiledarposten. Socialdemokraterna har aldrig haft en öppen partiledarstrid, men det är ovanligt också i de andra partierna. Några exempel finns dock. Maud Olofsson stod mot Lena Ek i Centerpartiet och i Folkpartiet var det omröstning på landsmötet mellan tre kandidater efter att Bengt Westerberg hade avgått. Gösta Bohman utmanade och slog Yngve Holmberg, vilket var inledningen till Moderaternas uppgång.

Visst finns risker med omröstningar och flera kandidater. De kan leda till fortsatta konflikter och det är inte alltid vinnaren visar sig vara framgångsrik. Men fördelarna överväger. Medlemmarna får möjlighet att direkt påverka valet och tvingar kandidaterna att presentera sig och att formulera ett program. Vinnaren har också större auktoritet att förändra partiets politik.

Socialdemokraterna är av tradition en koalition av olika intressen. Där finns en vana att jämka samman och välja kandidater efter grupptillhörighet som kön, ålder, etnicitet, fackförbund eller geografi. Därför kan det bli särskilt svårt och ovant för det partiet att låta individer öppet konkurrera om partiledarposten. Men ett sådant beslut skulle visa att talet om förändring är på allvar och skulle kunna locka nya medlemmar till politiken och till partiet.

Mer läsning

Annons