Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Viktigast är att byta ut politiken och berättelsen.

Det rödgröna gjorde stor sak av vikten att hålla ihop. Men till nästa val kommer troligtvis ingen av dagens partiledare/språkrör att vara kvar. Det är kanske det som krävs för att oppositionen ska klara av att förnya sig? För det behövs.

Annons
Splittras. I nästa val kommer gänget på den rödgröna lagledarbänken att vara ett helt annat.

Nu är självrannsakningens tid, alltmedan rösterna från söndagens val ännu räknas. Valutgången är när detta skrivs ännu oviss och det finns sajter på internet, där den nyfikne kan följa röstsammanräkning och mandatfördelning allteftersom distrikten räknats.

När resultatet är klart och mandaten fördelade ska partierna internt analysera sina valrörelser. Vad var det som gjordes rätt respektive fel? Vad kan göras bättre eller annorlunda?

Om en valrörelse kunde beskrivas i toner så skulle Alliansen vara dansbanden och de rödgröna proggen. Det var ”inget stoppar oss nu” mot ”otack är världens lön”. Bokstavligen spelades ”Staten och kapitalet” på rödgröna torgmöten. Och minns Mona Sahlins mantra: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Om man gör valanalysen enkel för sig så kräver man Sahlins avgång och byter ut Ibrahim Baylan mot en mer stabil partisekreterare. Det kan också behövas – för Sahlin och Baylan är inget starkt lag. Men viktigast är att byta ut politiken och berättelsen.

För få väljare kände igen sig i Socialdemokraternas beskrivning av det svenska samhället. De talade om djupa klyftor och ett kallare samhälle. Samtidigt som många låginkomsttagare för första gången har råd att åka på semesterresor. Socialdemokraterna lät helt enkelt som en lp-skiva som hackat sedan 1970-talet.

När Sahlin valdes talade hon inspirerat om förnyelse och hemläxan som partiet fått. Hon hyllade partiets kärleksfulla kritiker som de som var mest värda att lyssnas på. Men orden följdes inte upp i någon form av förändring politiskt.

Efter att Sahlin valdes tillsattes rådslag – som förändrade skolpolitiken men inte så mycket mer. Skolpolitiken är dessutom en kopia av Alliansens och ingen gillar kopian bättre än originalet. Särskilt inte som kopian vrålade ”sorteringsskola” om Alliansens skolpolitik men gick till val på nästan exakt samma sak.

Retoriken i valrörelsen kändes gammal – och nostalgisk. Inte kärleksfull eller kritisk – näst intill hatisk mot ”högern”. Det är skillnad mellan Fredrik Reinfeldt och Gösta Bohman och då måste oppositionen visa att den ser den skillnaden.

Med stor sannolikhet kommer inte Mona Sahlin att leda Socialdemokraterna vid nästa val. Det betyder att i princip alla ledare i den rödgröna partitrion bytts ut. Vänsterledaren Lars Ohly har sagt att han sitter till partikongressen 2012, men därefter är läget oklart. Miljöpartiets språkrör måste avgå nästa år enligt partiets stadgar. Då blir ingen kvar av kamraterna från valet 2010.

Det är kanske det som krävs för att oppositionen faktiskt ska klara av att förnya sig? För det behövs, inte bara för Socialdemokraterna själva utan även för Alliansen. Det kan låta knasigt, men för att ta samhället framåt behövs det rimliga möjligheter att byta ut makten. Och med dålig opposition behövs ingen förnyelse av Alliansen, den får makten automatiskt. Ungefär som Socialdemokraterna fick makten 2002 –det var för att alternativet kändes allt annat än regeringsfähigt.

För att 2014 inte ska bli 2002 behövs en modern socialdemokrati.

Mer läsning

Annons