Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Viktigast är att den nya partiledaren har förmågan att lägga an en mer offensiv attityd.

Lars Ohlys avgång öppnar dörren för andra kandidater. Med rätt partiledare får Vänsterpartiet en ny chans att göra upp med sin kommunistiska historia.

Annons
Tack och adjö! Igår kallade Lars Ohly till presskonferens för att offentliggöra att han inte kommer att ställa upp för omval. I januari kommer han att avgå efter åtta år som partiledare för Vänsterpartiet. foto: Scanpix

I går meddelade Lars Ohly att han avgår som partiledare för Vänsterpartiet. Hans besked var väntat då flera röster inom partiet har höjts för hans avgång samtidigt som han har utmanats av tre kandidater och opinionsundersökningarna har visat pinsamt låga siffror.

Ändå kommer Ohlys beslut att frivilligt kliva ned som en överraskning. In i det sista har han sagt att han vill sitta kvar. Kanske har han hela tiden planerat att avgå men försökt skjuta på ett offentligt uttalande? Kanske har han blundat för all kritik men nu tvingats ta sitt förnuft till fånga?

Oavsett bakgrund är Ohlys avgång en glad nyhet. Nu får Vänsterpartiet en chans att göra upp med sin historia en gång för alla. Ohly förknippas trots bortförklaringar fortfarande med kommunism. Därför har det varit svårt för honom att föra en vänstersocialistisk politik på ett trovärdigt sätt.

Det är spännande att spekulera kring vem, eller vilka om partiet mot förmodan skulle införa ett delat ledarskap, som kommer ta över rodret. Den före detta EU-parlamentarikern och riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt har seglat fram som favorit. Även om vissa menar att han saknar stöd internt. Med honom i spetsen skulle partiet förmodlingen ta mer utrymme i EU-frågor, vilket kunde öka tydligheten. Vad Sjöstedt står för i övrigt är dock mer oklart.

Partiets ekonomiska talespersonen Ulla Andersson har också gått ut med att hon kommer att kandidera. Hon skulle kunna bidra med mer legitimitet i ekonomiska frågor där partiets resonemang ofta brister. Frågan är bara hur stor nytta partiet skulle ha av det på valdagen. Traditionella vänsterväljare sätter nog inte ekonomisk balans särskilt högt upp på agendan. I så fall hade de förmodligen inte valt att rösta på partiet från första början. Att Andersson under flera år haft ett nära samarbete med Ohly kan också vara en nackdel. Det kan göra att hon förknippas mer med honom och hans nederlag än med framtid och politisk utveckling.

Den tredje partiledarkandidaten heter Hans Linde och är gruppledare och utrikespolitisk talesperson. Han har sagt sig vilja lyfta feministiska och arbetsmarknadspolitiska frågor och förändra bilden av Vänsterpartiet. Särskilt det senare låter bra. Ohly initierade ett förändringsarbete efter valet, men ambitionerna rann snart ut i sanden.

Men vid närmare granskning är det tveksamt om Linde verkligen är den förändrare han utger sig för att vara. Han hittar sin främsta förebild i vänsterlegenden C.H. Hermansson som i och för sig var en förändrare som breddade partiet genom sitt avståndstagande från Sovjetunionen, men som i mycket annat var och förblir en marxist.

Utöver Sjöstedt, Andersson och Linde finns andra tänkbara namn. Bland annat bör den karismatiska med radikala Josefin Brink och partiets utbildningspolitiska talesperson tillika vice partiordförande Rossana Dinamarca nämnas.

I november kommer valberedningen att presentera ett förslag. Tills dess är det fritt fram för vem som helst att kandidera.

Viktigast är att den nya partiledaren har förmågan att lägga an en mer offensiv attityd. Vänsterpartiet är trots allt ett parti som brukar trivas i opposition, även om detta inte har märkts av under de två senaste mandatperioderna.

Mer läsning

Annons