Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Volymfixeringen har en olycklig baksida.

När det svenska biståndet debatteras fokuseras alltför ofta på hur mycket som ska ges och vilka länder som ska få det. Det har pratats alldeles för lite om hur det ska vara utformat. Detta lämnar för fritt utrymme för mottagarländerna att själva bestämma vad biståndet ska gå till. De kan överlåta åt biståndsgivarna att göra sådant borde åligga regeringarna och på så vis avsätta mer av egen budget till exempelvis upprustning, krigföring och korruption.

Annons
Vill skiljas. I morgon röstar södra Sudan med största sannolikhet för självständighet. foto: scanpix

När det svenska biståndet anländer gör världens diktatorer vågen. Något tillspetsat är det journalisten Bengt Nilssons slutsats. Han menar att biståndspengar många gånger har frigjort resurser som använts till krigföring och upprustning. På DN Debatt i går, skrev Nilsson att han nu är rädd för att detta kommer att upprepas i södra Sudan.

På söndag röstar södra Sudan med största sannolikhet för självständighet. För att kunna möta ett eventuellt hot från den blivande grannen i norr samt från inhemska milisgrupper har regeringen i södra Sudan, installerad efter fredsavtalet med Khartoum 2005, ägnat sig upprustning.

Enligt Nilsson rör det sig om vapenköp för motsvarande 18 miljarder kronor de senaste åren. Och detta skulle delvis vara en följd av internationellt biståndsarbete. När Sida och andra biståndsgivare bygger skolor och sjukhus, kan regeringen avdela 40 procent av sin budget till ”säkerhet”, menar Nilsson.

Även om det i fallet södra Sudan fortfarande handlar om farhågor är det ett tydligt exempel på biståndspolitikens problem. Den svenska debatten har alldeles för länge varit fokuserad på hur mycket bistånd som ska ges, snarare än hur biståndet ska vara utformat. Enprocentsmålet (biståndet ska uppgå till en procent av BNI) har varit det som skiljt de ”onda” från de ”goda”.

Volymfixeringen har en olycklig baksida. Det handlar dels om vad Nilsson tar upp, dels om att länder riskerar att låsas fast i biståndsberoende.

Martin Paldam är professor i nationalekonom vid universitet i Århus. För några år sedan gick han igenom forskningen om utvecklingsekonomi och hans slutsats var dyster: I hans studier av biståndet till Afrika och ekonomisk tillväxt sedan 1960-talet blir sambandet noll.

Men det är inte bara biståndets utformning som har varit boven. Diktatur, korruption och krigföring i mottagarländerna bär en minst lika stor skuld till biståndets in-effektivitet.

Slutsatsen av Paldams och Nilssons resonemang borde därför vara att biståndsarbetet reformeras, inte kastas i papperskorgen. Redan under förra mandatperioden lade regeringen mer kraft på uppföljning och kvalitetskontroll.

För även om rivna handelshinder och stöttande av utländska investeringar är bättre sätt att få fart på ekonomin, behövs biståndet. Förutom renodlat katastrofbistånd kan det handla om att bekämpa korruption och att bygga upp demokratiska institutioner, att röja minor och att utbilda polis och militär i mänskliga rättigheter.

Rätt utformat kan biståndet, med eller utan ett volymmål, göra stor nytta. Då är det folket som gör vågen, inte de korrupta regimerna.

Mer läsning

Annons