Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

På Nygårds i Storvik har sju generationer sparat på allt: "Gammelfarmor Johannas medicin från 1899 har inte ens öppnats"

På gården Nygårds i Bro utanför Storvik är det som om tiden stått stilla.
Som om farbror Johan precis hängt av sig skinnjackan och sprängväskan med dynamittråd i farstun.

Som om faster Anna nyss kommit cyklande från fäboden och bara lutat damsnurran mot verandan.

Eller som om det var i går som brevet från släktingarna som emigrerade till Ohio kom.

TV: Res tillbaka i tiden – följ med in i 1700- och 1800-talet.

Men det har hunnit gå många år sedan dess.

Både Johan och Anna, och deras föräldrar och farföräldrar och amerikasläktingarna är sedan länge döda.

Men deras hem, kläder och alla vardagsföremål som de använde finns kvar – precis som de lämnat dem.

– De var rädda om sina saker och sparade på allt. Gick något sönder så lagade man det. Det är inte som idag när vi slänger och köper nytt, säger Hans-Olof Andersson som är sjunde generationen på den gamla släktgården.

I dag är Nygårds som en skattkista.

Inte fylld av guld, pengar och juveler – utan av historia.

Av vardagliga ting. Arbetsredskap, husgeråd och kaffepaket.

Och den tidens dyrgripar. Tramporgeln, finporslinet och tapeter importerade från Norge.

Till och med klädkammaren finns kvar – fylld med kläder och andra textilier.

Här finns skor, sjalar, hattar. Sönderslitna arbetsvästar som använts i skogen. Underklänningar från 1844. Och gamla bröllopsdräkter i vadmal.

– Det är så personliga saker. Johans väst, Annas blus och Karins spegel. Ibland pratar jag nästan med dem när jag är här, det känns som att de är kvar, säger Eva Andersson.

Nygårds har anor ända från slutet av 1700-talet men byggnaderna flyttades 1855 till den plats där de står idag. I utkanten av den lilla byn Bro utanför Storvik i Sandvikens kommun.

1923 utökades gården med ytterligare ett bostadshus men gammelgården behölls – och det gjorde att mycket av det som fanns där lämnades kvar i närmast orört skick.

– Det speciella är att det inte har splittrats vid arvsskiften. Man har löst det genom att betala pengar istället och det har gjort att det mesta blivit kvar här på gården, berättar Hans-Olof.

Sedan har man också varit noggranna och sparsamma.

Ingenting har slängts. Alla gamla brev och julkort har sparats, alla räkningar, kvitton och biljetter.

– Jag funderade på när man hade dragit in el i fäboden och det fick jag snart svar på för självklart hade de sparat fakturan, berättar Hans-Olof.

En fraktsedel visar att man 1882 skickat en tom trätunna med tåg till Gävle och att den kommit tillbaka fylld.

Och den medicin som gammelfarmor Johanna blev ordinerad av läkare och som hämtats ut från Apoteket i Storvik 21 november 1899 finns fortfarande kvar – oöppnad.

– Hon trodde uppenbarligen inte på att den skulle hjälpa. Men ändå har medicinen sparats. Man hade ju betalat för den, säger Hans-Olof med ett skratt.

Sedan 1990 är det han som tillsammans med sin fru Eva tagit över släktgården. Det var då de började förstå vidden av hur mycket som fanns sparat – och att det nog borde bevaras.

När länsmuseets byggnadsantikvarier kom hit blev de också mycket riktigt eld och lågor.

Att en hel gård med anor från 1779 bevarats så intakt i så många år – och att dessutom alla inventarier finns kvar – är unikt. Ett riktigt kulturarv.

Eller en gård med "synnerligen stort kulturhistoriskt värde" som länsmuseet konstaterat.

Nu är hela gården och även den tillhörande fäboden och skogsarbetarbostaden skyddade som byggnadsminnen.

– Det känns bra att det mina förfäder jobbat så hårt för och varit så rädda om också ska bevaras för framtiden, säger Hans-Olof.

Här märks också att släktdragen har gått i arv. Lika pedantiska som föregångarna varit med att vårda och bygga upp gården – lika nogsamma har Hans-Olof och Eva varit med att ta hand om och bevara.

Ett gigantiskt arbete. Totalt är det 16 byggnader fyllda med föremål som de underhåller och kärleksfullt tar hand om.

Förutom de två boningshusen finns även bland annat en smedja, ett vagnslider, en stor matkällare, lieförråd, en huggarstuga, flera lador och ett oerhört välbevarat härbre där till och med säckarna som man förvarat säd i finns kvar.

– Man ser att de har lappats och lagats flera gånger om. Även dem var man oerhört rädda om, säger Hans-Olof.

I ett träkärl finns ännu humle och i en mjöltunna ligger potatismjöl kvar på botten.

Allt man bara kunde gjorde man själva på gården. Man tillverkade och lagade sina arbetsredskap, Här finns täljda träspadar som skoddes med metallegg från smedjan. Här bryggdes öl, maldes senap, kärnades smör, slaktades djur, stoppades korvar, röktes och saltades in.

Det finns även mallar och läster som visade att man gjorde sina egna arbetshandskar och lagade och tillverkade skor.

– Jag beundrar allt de klarade av och orkade med. När jag går här på markerna ser jag diken som de har grävt och sten som har brutits och jag vet att allt är gjort för hand. Det är otroligt, konstaterar Hans-Olof med vördnad i rösten.

Nästa utmaning som väntar är vilka som ska ta över gården när de själva inte längre orkar. Hoppet står till att någon av de fyra barnbarnen ska vilja ta över.

– Vi tror och hoppas på det. På något sätt måste gården bli kvar.

Fakta/Nygårds i Bro

Nygårds i Bro utanför Storvik har funnits i samma släkt sedan 1779.

1855 flyttades gården – med byggnader och allt – en bit ut från centrala Bro. Då tros den ha fått namnet Nygårds. Gammelgården, vagnslidret och härbret är tre byggnader som flyttades med och som fortfarande finns kvar.

1923 byggdes ett nytt boningshus alldeles intill det gamla. Men gammelgården finns kvar och har bevarats som på 1700- och 1800-talet.

Till gården hör även en fäbod där man fram till 1968 hade kor på sommarbete.

I dag är hela gården och fäboden – totalt 16 byggnader – kulturminnesmärkta och skyddade som byggnadsminnen.