Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pasi: Byxlös, episk och utdöende finkultur för mogna

 
VLT:s fredagskrönika
Visa alla artiklar

Bläddrar du med skamkänslor? Gör inte det, utan stå upp för det som gav dig ogenerad glädje på 1970- och 1980-talet.

Anmäl text- och faktafel

Barn och unga som bläddrade i en tidning där de flesta var byxlösa skapade debatt i min barndom på 1970- och 1980-talet.

Samma upphovsmakare skapade debatt i Sverige även 2012 då det förelogs bortklippning av karaktärer, som ansågs vara rasistiskt stereotypa, från en klassisk filmatiserad tv-version.

Nu är det dags att släppa skamkänslorna och istället hylla denna tidning som episk finkultur innan den dör ut med de yngre generationer som aldrig förväntansfullt letat efter det senaste numret i tidningshyllan i den lokala kiosken.

Jag pratar förstås om Kalle Anka, denna hållbara livskrydda till Disneyprodukt.

Mina första kontakter med serietidningen Kalle Anka fick jag som liten gosse på 1970-tals somrarna i Finland.

Det var hos min farmor i byn Kulju, utanför Tammerfors, som jag i samband med tömning av brevlådan vid vägkanten upptäckte Aku Ankka (Kalle Anka på finska).

Jag blev fascinerad direkt och krävde högläsning av min för länge sedan bortgångna farmor, som i ärlighetens namn var ganska usel på att göra de tecknade ankeborgarna rättvisa.

Så jag lärde mig ganska snabbt att läsa tidningen själv ... och jädrar vad den lästes ... om och om och om igen ... även på utedasset.

Och när nästa nummer kom, veckan efter ... jösses ... det var sommarnirvana!

Naturligtvis noterades min Kalle Anka-eufori även på hemmaplan i Västerås, vilket så småningom ledde till en egen prenumeration på Aku Ankka. Jo, det var ju tvunget att vara den finländska versionen för att jag inte skulle missa något. Serietidningsmakarna var ju inte dummare än att de alltid avslutade varje Aku Ankka med en flerdelad serie som fortsatte i nästa nummer.

Med facit i hand påstår jag att jag förutom läsförståelse även hämtade in en hel del allmänbildning tack vare denna klassiska serietidning.

Kalle Anka hänger ju med i tiden. Manusförfattarna och serietecknarna ser till att Kalle är ständigt aktuell samtidigt som inte heller äventyren med historiska kopplingar glöms bort.

Efter en tonårstid där serietidningar av någon outgrundlig anledning försakades till förmån för annat kom så min tid som ung vuxen förälder ... och lita på att jag gjorde mitt yttersta för att mina "knattar" också skulle få uppleva Ankeborgsförtrollningen och Disneymagin.

Det gick bra i några år. Prenumeration på Kalle Ankas pocket spikades tidigt och finslipandet av de rätta karaktärsrösterna i samband med högläsningen i barnrummen på Rönnby togs på största allvar.

Sedan hände något.

Plötsligt var Kalle, Kajsa, Knatte, Fnatte, Tjatte, Joakim von Anka, Knase, Alexander Lukas, Oppfinnar-Jocke, Magica de Hex, Musse Pigg, Mimmi, Långben, Guld-Ivar Flinhjärta, Pontus von Pluring, Björnligan, Spökplumpen och de övriga ankeborgarna inte längre intressanta för den yngre generationen.

Obegripligt.

Istället riktades den yngre generationens uppmärksamhet mot Digimon, Pokemon och Nintendo.

Där och då slog det mig att Kalle Anka är en utdöende finkultur för oss mogna människor. Jag gläds ändå en smula åt att Finland stretar emot bättre än Sverige. I Suomi syns fortfarande reklamkampanjer gällande prenumeration av Aku Ankka i medier och på bio.

Här i Sverige krävs det möda för att hitta en tidningshylla med ett bra Kalle Anka-utbud.

Jag kämpar dock på. Snubblar jag över en Kalle Ankas pocket i något snabbköp så åker den med i varukorgen.

Allt för att en "gubbe" ogenerat fortsatt ska kunna bläddra vidare och drömma sig tillbaka till barndomsmagin.

Kvadevack!

VECKANS TRE HETA

Kalle Anka. Otursförföljd hetsporre med sömnets gåva. En vardagskämpe.

Joakim von Anka. En ruggigt rik snåljåp som innerst inne ändå har ett hjärta av guld.

Magica de Hex. En svartklädd trollpacka som aldrig ger upp i jakten på sin yttersta strävan. Respekt.

VECKANS CITAT

Det är ganska kul att göra det omöjliga.

Walt Disney, amerikansk animatör och entreprenör (1901–1966).