Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pasi: Chocken över att mjölken i kylskåpet smakar brännvin

Artikel 9 av 11
VLT:s fredagskrönika
Visa alla artiklar

"På rak arm kommer jag inte ihåg en enda gemensam lyckostund med farsan. Du vet, ett sådant där glatt ögonblick som man aldrig glömmer, ett kärt minne för livet."

Annons

Anmäl text- och faktafel

Nu på söndag, den 10 november 2019, är det fars dag.

Jag förväntar mig ingenting.

Visst är det kul om båda sönerna hör av sig, de är vuxna numera, men att jag skulle räkna med kortsprättande och paketöppnade finns inte på min världskarta.

Nä, jag har aldrig haft några förhoppningar om slipsar, raklödder eller after shave på fars dag.

Jag är inte uppväxt med den traditionen.

Helt ärligt så reflekterar jag väldigt sällan över min egen far.

Om inte annat så blev jag varse om det när jag skulle gräva fram en bild på farsan till denna krönika.

Hmm … var har jag bilder på farsan? Ingen aning … jo, i något skåp någonstans … nä, kanske i bokhyllan … shit, har jag några bilder ..?

Till slut hittade jag en gammal ram med en svartvit bild på farsan där han hade brylcreem i håret och en stil som liknade Errol Flynn (gammal skådis som var storstjärna i Hollywood kring 1940-talet).

Jösses, det är inte så jag minns farsan.

Mina minnen av honom är tämligen begränsade och består mest av att som barn chockas över att mjölken i kylskåpet smakar brännvin. Eller av att snabbt komma hem från skolan och barrikadera sig i sitt rum för att slippa höra meningslöst dravel. Eller av att en man i sin bästa medelålder plötsligt ser ut som en 90-årig medlem i ZZ Top och traskar runt på stan med en promenadkäpp som innehåller ett svärd.

Ja, vid det här laget inser ni nog att min farsa var en ökänd A-lagare i Västerås. En riktig ”finnjävel” (jodå, vi var många som kallades för det i det förra seklet), en ohjälplig alkoholist som bokstavligen söp ihjäl sig i början av 1990-talet.

Med det perspektivet är det inte konstigt att fars dag inte är någon större grej för mig.

Jag är inte uppväxt med att fira den dagen och har av den anledningen varit superusel på att bygga upp en sådan tradition i min familj.

Över lag är jag inte mycket för ”speciella” dagar alls.

Någonstans innerst inne har jag nog en rädsla för förväntningarna kring speciella dagar, att det aldrig blir just så speciellt som man hade hoppats på.

Av den anledningen gillar jag vanliga dagar skarpt, vanliga dagar som flyter på och innehåller några goda skratt samt lite god mat.

Då är jag nöjd.

På rak arm kommer jag inte ihåg en enda gemensam lyckostund med farsan. Du vet, ett sådant där glatt ögonblick som man aldrig glömmer, ett kärt minne för livet.

Men jag inser förstås att det måste ha funnits även sådana stunder … när jag var så liten att mina minnen inte räcker till.

Jag föreställer mig i alla fall någon stund då hans fokus enbart var på mig och hur han gladdes över sin son, jag föreställer mig att vi kramades kort. Att allt var perfekt för ett andetag eller två.

Hur det än var så är det ändå solklart att min farsa var min farsa, utan honom hade varken jag eller mina söner funnits.

Så … tack, farsan!

Kontentan av denna självutlämnande snyfthistoria är att klargöra att jag ger blanka katten i en speciell dag som kallas för fars dag.

Men samtidigt vill jag ta tillfället i akt att få alla att reflektera en stund över sin far – och eventuellt över sin roll om man nu är en far.

Skickar vi goda minnen för livet till våra närmaste?

Undrar förresten hur mina söner innerst inne upplever sin farsa?

Förhoppningsvis som en skön ”gubbe” som gjort sitt bästa för att stötta, fostra och för att skapa tillräckligt med oförglömliga ögonblick för att slutomdömet ska bli positivt den dagen jag går hädan.

Jag kanske får delsvar nu på söndag, det är ju ändå fars dag då.

Och jag är tämligen säker på att mina söner kommer att höra av sig … utan slipsfyllda paket.

Sköt om varandra!

VECKANS TRE HETA:

Emil Kruse

VIK-målvakten har de två senaste matcherna visat att han verkligen tillhör burväktartoppen i Hockeyallsvenskan. Fortsatt succé i morgon?

Jonna Dahlbom

17-åringen, som är känd för sin elektroniska indiemusik, ordnar själv en konsert på Stadsbiblioteket där intäkterna går till Musikhjälpen. Värt att slå ett glatt A-dur för.

Snoken

Snoken, kranen ... alltså näsan – är ett fantastisk organ som även fungerar som luftfuktare, dammfilter och värmeelement. Heja, näsan!

VECKANS CITAT:

Men vad betyder då ett odödligt namn? Intet!

Marcus Aurelius, före detta romersk kejsare (121-180).