Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Piskan och kroppen – vågad erotisk fantasi sist ut i Kulturredaktörens val

Piskan mot huden.
Mario Bavas mörkt erotiska (manliga) fantasi ”The Whip and the Body” är det hittills mest vågade som visats i Kulturredaktörens val. I en nattsvart romantisk historia för den italienske skräckmästaren oss till ett förfallande medeltidsslott där övernaturligt vackra människor ägnar sig åt blodiga sadomasochistiska kärlekslekar.
I kväll visas den sinnligt ruggiga filmen på Elektra.

”Som en gotisk variant av en D. H. Lawrence-roman…”

Så lyder ett typiskt omdöme om Mario Bavas erotiska rysare ”La frusta e il corpo”, ”The Whip and the Body” (1963). Det är 1800-tal och till ett avlägset slott någonstans vid Adriatiska- eller möjligen Svarta havet återvänder utan förvarning grevesonen Kurt Menliff (Christopher Lee) plötsligt hem. Han har inte setts till på flera år sedan han orsakade en skandal när han mitt under förberedelserna för att gifta sig med den sköna Nevenka (Daliah Lavi) visade sig ha en affär med den olyckliga tjänarinnan Tania, som han därtill drev till självmord. Hennes mor Giorgia (Harriet Medin) har svurit att hämnas genom att mörda Kurt med samma dolk som henne älskade dotter bragde sig om livet. Greve Manellif (Gustavo De Nardo) försköt omgående sin son och kastade ut honom, medan Nevenka i stället gifte sig med Kurts yngre bror Cristiano (Tony Kendall).

Kurt uppger minst sagt halvhjärtat att han kommit tillbaka för att ge och få förlåtelse, men i själva verket är han ute efter slottet, ägorna, den åldrade faderns titel och inte minst Nevenka. Den destruktiva passionen finns fortfarande kvar mellan dem och snart återupptar de sin minst sagt våldsamma romans…

Nja, handlingen må vara en pornografisk pastisch på en Edgar Allan Poe-novell om någon degenererad aristokratfamiljs förfall i en östeuropeisk avkrok, ändå hör ”The Whip and the Body” till mästaren Bavas allra vackraste verk, en av höjdpunkterna bland hans mardrömslika visioner. Storheten ligger i det rent filmiska, Ubaldo Terzanos sällsamt sköna foto fängslar oss när vi förs till en kuslig gotisk atmosfär genom det förfallna slottets lönndörrar och hemliga gångar, hör avlägsna skrik genom natten och i vagt upplysta valv bevittnar spökliga kärleksmöten mellan levande och döda. Här blandas fetischism med hysteriska ruskigheter, men vi slipper orgier i blod, i stället är det de otäcka stämningarna som hemsöker oss. Till Carlo Rustichellis mörkt romantiska pianospel målar Bava fram sin film i en superb dynamik mellan färger, ljus och skuggor, som när det blåvita månskenet speglar sig i svarta skräckslagna ögon.

Han har kallats ”det makabras mästare”, ständigt utforskade Bava gränslandet mellan illusion och verklighet och människans grymma natur. Bava föddes 1914 som son till filmfotografen Eugenio Bava, känd för sitt enastående kameraarbete i Giovacchino Forzanos ”Svartskjortan” (1933), en vurmande skildring av Benito Mussolinis väg till makten. Han växte i praktiken upp inom den fascistiska filmindustrin och kom själv att bli en av Italiens främsta fotografer och ljussättare under 1940- och 50-talet. När den medelålders Bava sedan väl satte sig i registolen jämfördes han med självaste Alfred Hitchcock. Med revolutionerande filmer som ”Djävulsmasken” (1960) och ”Blod och svarta spetsar” (1964) kom Bava att bana väg för yngre filmskapare som Dario Argento och Martin Scorsese och så småningom även Tim Burton och Quentin Tarantino, medan hans eget skapande började gå på tomgång på 70-talet.

”The Whip and the Body” är Bavas mest stjärnspäckade film. Han samlar en skara övernaturligt vackra människor, ett fräckt hopkok av tidens engelska filmstjärnor och internationella fotomodeller glider fram i läckra 1800-talsutstyrslar i ett dunkelt medeltidsslott och ger sig hän åt sina fasor och lustar.

Britten Christopher Lee (mest känd för sina roller i ”Mannen med det gyllene vapnet” (1974), Stjärnornas krig-filmerna och Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi) hade fått sitt genombrott några år tidigare som monstret i landsmannen Terrence Fishers ”Frankensteins förbannelse” (1957) och framför allt en oförglömlig greve Dracula i densammes ”I Dracula klor” (1958). I rollen som den förtappade Kurt spelar han en av karriärens finaste roller, likt en iskall och genommörk skugga sprider han sadistiskt död och lidande kring sig. Vi ser endast glöden och passionen i hans ögon när han går lös med piskan.

Den undersköna israeliskan Daliah Lavi upptäcktes blott tio år gammal av ingen mindre än den amerikanske superstjärnan Kirk Douglas när han besökte hennes hemland i samband med inspelningen av Michael Blankforts krigsfilm ”Jagad man” 1953. Den lilla Lavi ville bli dansös och Douglas, hänförd av flickans otroliga talang och utstrålning, övertygade hennes tysk- och ryskjudiska föräldrar om att få bli hennes beskyddare och bekosta henne en balettutbildning i Stockholm (!).

Hon var endast 13 år gammal när den svenske filmskaparen Arne Mattsson hittade Lavi och lät henne göra sin skådespelardebut som professorsparets dotter i sin filmatisering av August Strindbergs ”Hemsöborna” (1955). När hon som 18-åring återvände till Israel tog en internationell karriär som skådespelare och fotomodell snart fart, extremt begåvad talade hon redan då utöver hebreiskan, ryskan och tyskan också svenska, franska, italienska, spanska och engelska flytande.

Under 60-talet spelade Lavi mot bland andra mentorn Douglas i Vincente Minellis drama ”2 veckor i en annan stad” (1962), Peter O’Toole i Richard Brooks äventyrsfilm ”Döden i djungeln” (1965) och inte minst Dean Martin i Phil Karlsons spionthriller ”Bra skjutet Matt Helm!” (1966). På 70-talet dog hennes filmkarriär ut, men judinnan Lavi flyttade till Tyskland och omvandlades där till en mycket populär schlagersångerska.

Hon blev 60-talets mesta ”femme fatale”, förkroppsligandet av den förgörande förförande skönhet som leder män i fördärvet. Som sådan är hon med sitt långa svarta hår den perfekta gotiska skönheten i Bavas film, som slav under sina egna förgörande passioner underkastar sig Nevenka Kurts omilda behandling med en skräckblandad förtjusning. Förfinat spelar Lavi en kvinna som bit för bit förlorar förståndet och inte längre kan skilja fantasi från verklighet.

De våldsamma sexuella inslagen i ”The Whip and the Body” fick censorerna att se rött. I Italien, men också i andra länder, klipptes den ner till obegriplighet. I hemlandet räckte inte ens det, den blev ändå åtalad för obscenitet och domstolen krävde att fler scener skulle tas bort eftersom filmen ”stred mot all sedlighet” och ”saluförde sexuallivets anomalier”. Bavas film tog förstås stryk både kommersiellt och konstnärligt av myndigheternas omilda behandling och fick därför inte det genomslag och bemötande den förtjänande. I dag, när den kan visas i sin helhet, har den i stället omvärderats och betraktas som en skräckgotisk filmpärla.

I kväll klockan 18 visas ”The Whip and the Body” i Kulturredaktörens val på Elektra. Jag presenterar som vanligt filmen med en introduktion. På grund av coronapandemin är salongens sittplatser begränsade till 50 och ni som är krya och inte tillhör någon riskgrupp är hjärtligt välkomna att frossa i förförande och upphetsande ruskigheter.

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.