Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Polisman Arvid Offe haffade kaffetjuvarna

Artikel 47 av 300
Nostalgi - 80-talet
Visa alla artiklar

Själv föredrar jag att betrakta korsningen mellan Smedjegatan och Vasagatan som centrum i centrum, skrev Arvid Offe i vlt 1981.Han berättade också om de stölder som skedde just där.

Annons

Under vinjetten Vandring i centrum begav sig Arvid Offe mot Västerås absoluta centrum.

Det är något omtvistat var vårt absoluta centrum är beläget. Det vill säga den punkt varifrån vägverkets mätningar utgår.

Under tidernas lopp har man för dylika mätningar haft varierande utgångspunkter som domkyrkan, Stora torgets mitt och dess nordvästra hörn.

Från Vägverket (Hamberg) upplyses, att alla nummersatta vägar numera finns på en databank med väglängden angiven exakt i antal meter.

Alla vägar mot Västerås slutar emellertid vid Cityringen. För att få avståndsuppgift på vägvisarna göres sedan, ett tillägg av avståndet från Cityringen till Stora torget.

Själv föredrar jag att betrakta korsningen mellan Smedjegatan och Vasagatan som centrum i centrum. Eller som Sven Drakenberg säger: I stadens verkliga centrum.

I gatukorsets sydvästra hörn ligger för övrigt Centrumhuset. Det uppfördes 1932 efter ritningar av Erik Hahr. Centrumhuset var en mycket angelägen och efterlängtad byggnad.

I dess källare och bottenvåning skulle nämligen beredas plats för en saluhall.

Handeln med kött och charkuterivaror var nämligen på den tiden huvudsakligen förlagd till öppna bodar på Stora torget. Hälsovårdsnämnden hade länge efterlyst lämpligare lokaler. Motion om en kommunal saluhall väcktes i stadsfullmäkte redan 1910.

Samtidigt med att grundgrävningen påbörjades 1930 gjordes geologiska undersökningar. Därvid fann man rikligt med jordfynd, slagg och rester av gamla smideshärdar. Så nog har Smedjegatan fog för sitt namn.

De föremål, som anträffades, utgjordes till stor del av kammar och nycklar. De finns på länsmuseet.

I och med att Centrumhuset med saluhall stod färdigt flyttades kött- och fiskförsäljning dit.

Stora torget fick därefter karaktären av frukt och grönsakstorg.

Centrumhuset gav även plats för en del affärer. En trappa upp kom Hushållsskolan Margareta att ha sitt hemvist de närmaste åren eller till 1941, då Stora hotellet övertog lokalerna. Hotellet som var ägare till huset, drev hotellrörelse högst upp.

Det var trivsamt att handla i Saluhallens olika affärer. Lika trivsamt som det alltjämt är i liknande saluhallar i Stockholm, Åbo och Helsingfors. Då de stora varuhusen började växa upp i centrum räckt emmelrtid inte kundunderlaget till och i början av 60-talet hade lokalerna tjänat ut som Saluhall.

Själv har jag både glada och tråkiga minnen från Saluhallen. En del verkligt spännande händelser.

År 1942 var andra världskrigets verkningar som hårdast för de svenska hushållen. Kafferansoneringen gav en mager tilldelning.

I Saluhallen var det inbrott på inbrott. Med kaffestölder. Polisen fann inga sökbara spår. Då började det ryktas om att kaffestölderna var fingerade för att dölja brister i lagret.

Dessbättre löstes gåtan. Mycket tack vare den outtröttlige vaktmästaren Beijer. Han begärde polisvakt i Saluhallen. Fick sådan. Polisen satt vakt nätterna igenom en veckas tid. Men ingenting hände.

Då beslöts att bevakningen skulle dras in. Beijer bad att den skulle få pågå åtminstone en natt till. Natten till en måndag.

Därav kom det sig att jag vid 23-tiden på söndagskvällen var på väg till Saluhallen för att där avlösa kollegan Carl Deander. Jag mötte honom halvvägs, ledande en yngling i ett kraftigt grepp.

Deander bad mig skynda till hallen. Troligen finns det fler "gäster" där. Mycket riktigt.

Då jag kom innanför porten fick jag se en skugga i hallens mitt. Då jag kom närmare såg jag, att det var en yngling, som var beväpnad med en stor yxa, ynglingen sade: "Kom så tar vi de djävlarna". Försökte med andra ord få mig att tro, att han själv jagade tjuvar. Jag slet snabbt ifrån ynglingen yxan.

Tydligen förstod han då, att det inte var någon idé att narras. Han fördes till polisstationen där båda ynglingarna sattes i arrest.

Själv återvände jag till Saluhallen. Där fann jag att en dörrspegel av glas mot gårdssidan krossats. Vidare en repstege, som var förankrad i ett takfönster.

Den yngling, jag tog hand om, erkände, att han krossat glasdörren för att fly den vägen. Men han vågade inte hoppa ut, eftersom han misstänkte, att polisen stod på vakt.

Båda ynglingarna erkände senare, att de tillsammans gjort ett flertal besök i Saluhallen nattetid.

Därvid hade de använt sig av en smäcker repstege, som de tog med sig efter varje besök. Ett takfönster stod vanligen öppet för vädring.

I huvudsak hade de tillgripit kaffe. Sammanlagt ett par hundra kilo.

I början av 50-talet blev Saluhallen känd som ett spritlangarnäste. Min jakt på spritlangarna är ett särskilt kapitel, som jag måste anstå till en annan gång.