Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Medlemstappet hotar demokratin – det behövs mer direktinflytande

Annons

Utan de medlemsomröstningar som hölls i flera län och lokalavdelningar är det tveksamt om Nyamko Sabuni hade blivit partiledare för Liberalerna. Trots att omröstningarna formellt endast har en rådgivande roll, så visade medlemmarna ett så starkt stöd för Sabuni att det i praktiken blev omöjligt för partiet att välja någon annan.

I Storbritannien hålls medlemsomröstningar i både det konservativa partiet Tories och Liberaldemokraterna om vem som ska bli ny partiledare i respektive parti. Där är medlemmarnas röst direkt avgörande mellan de två som är kvar i slutomgången.

Mest dramatiskt är det i Tories, där den nya ledaren efterträder premiärminister Theresa May och omedelbart måste hantera Brexitröran. Medlemmarnas favorit är den kontroversielle Boris Johnson, som lovar att Storbritannien lämnar EU den 31 oktober – även om det innebär att landet ”kraschar ut”. Många i partiet ser honom som karismatisk, men samtidigt opportunistisk.

Liberaldemokraternas val är inte lika spännande. Kandidaterna Jo Swinson och Ed Davey vill stoppa utträdet ur EU och är generellt överens om det mesta. Swinson plockar dock många pluspoäng på att hon representerar en skotsk valkrets. När ett fortsatt Brexitbråk väntas leda till ökat stöd för skotsk separatism, då kan det vara en fördel för unionförespråkarna att ett parti i det brittiska parlamentet har en ledare från Skottland.

Men är det endast positivt att det är medlemmarna som bestämmer?

Nja, det finns kritik mot att de 160 000 konservativa medlemmarna i Tories inte ”representerar” folket. Andelen män, vita, äldre och välbärgade speglar inte det brittiska folket i övrigt. Men kritiken mot medlemsomröstningen i Tories handlar mer om att det inte utlyses ett nyval när en ny premiärminister nu ska utses.

Här finns en politikens och demokratins moment 22. Mycket av misstron och missnöjet över politiken kommer från att de politiska partierna har mycket färre medlemmar än förr.

För visst är det en stor skillnad på att personligen känna en medlem i något parti och att enbart möta ”politiker” när de får kritik i media eller i sociala medier.

De politiska medlemstappen är dramatiska, även här i Sverige och Västmanland. 1962 hade de svenska riksdagspartierna tillsammans 1,3 miljoner medlemmar. Förvisso var de tidigare medlemsantalen länge uppblåsta, på grund av Socialdemokraternas kollektivanslutning. Men även efter att det socialdemokratiska kollektiva medlemsvärvandet avskaffades 1992 var antalet medlemmar i riksdagspartierna totalt 625 000.

Vid årsskiftet 2017/18 var det bara 255 000 medlemmar. Trots att befolkningen har ökat med flera miljoner har alltså de politiska partierna tappat över en miljon medlemmar på 50 år.

I mindre kommuner har flera partier problem med att fylla listor inför valen och att tillsätta nämndledamöter är inte alltid det lättaste.

Om medlemstappen fortsätter är risken stor att de kvarvarande medlemmarnas åsikter inte stämmer överens med partiets väljare. Det blir också lättare för aktivister att ta sig in och ”ta över” partier. I Tories i Storbritannien berättas det om EU-motståndare som går in i partiet bara för att kunna avsätta mer EU-vänliga förtroendevalda.

Visst finns det risker med att ge medlemmarna mer direktinflytande. Men det är en risk partierna måste ta. För utan partimedlemmar stannar demokratin.

Richard Appelbom

Pensionerad politisk redaktör

Richard Appelbom är en av flera fristående krönikörer på ledarsidan. De tar självständig ställning, åsikterna behöver inte sammanfalla med ledarredaktionens.

Anmäl text- och faktafel