Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Samtidigt måste man förstå grekernas ursinne.

Den grekiska regeringen arbetar i politisk motvind i ett splittrat land. Det kan göra det svårt att förankra nödvändiga sparplaner.

Giorgos Papandreous regerings seger i det grekiska parlamentets förtroendeomröstning visar mer på utbredd misstro än på enighet. Marginalen var, som väntat, knapp. Det egna partiets 155 ledamöter röstade solidariskt, trots rykten om inre konflikter, för Pampandreou och hans nya stab. Övriga av de 300 ledamöterna röstade dock mot den socialistiska regeringen.

Den konservativa oppositionen, som tidigare kritiserat så gott som alla sparförslag, fortsätter alltså att motarbeta den folkligt valda regeringen. Deras ovilja till samarbete är ett allvarligt hot mot Greklands och Europas ekonomiska framtid.

Kommande sparplaner borde baseras på långsiktighet och breda överenskommelser. En åsikt som också verkar delas av finansminister Anders Borg (M) och förra näringsministern Leif Pagratosky, som är en av den grekiska regeringens många informella rådgivare. Borg understryker att det i dagsläget inte finns något förhandlingsutrymme och anser att de grekiska oppositionspolitikerna är ”ansvarslösa” som inte backar upp sparförslagen.

Även inom den grekiska fackföreningsrörelsen består motståndet. De två största fackförbunden Adedy och GSEE har utlyst en två dygn-lång strejk i samband med att beslutet om det senaste sparpaketet ska fattas nästa vecka.

Utanför parlamentsbyggnaden, på Syntagmatorget, märks det grekiska folkets frustration tydligt. Här har tusentals människor demonstrerat under lång tid.

För en utomstående kan deras envisa manifestationer mot sparförslagen verka meningslösa. Pengarna är slut och höjda skatter, strypta offentliga utgifter och omfattande privatiseringar är oundvikliga.

Samtidigt måste man förstå grekernas ursinne. Deras politiker har under en lång tid försökt dölja den annalkande krisen. Det var först i oktober 2009 som den då nytillsatta regeringen avslöjade att underskottet i själva verket var dubbelt så stort som officiella siffror antytt. Avslöjandet sargade troligen det redan svaga politikerförtroendet ännu mer. Till berättelsen hör också korruption och oförsvarbart kostsamma förmåner för särskilt utvalda.

Nu verkar grekerna ha fått nog. Om, och förhoppningsvis när, det nya sparpaketet går igenom lär nya lån från EU och Internationella Valutafonden (IMF) kunna manövrera Grekland bort från en repris av Lehman Brothers 2008. I så fall kommer notan i stället skickas till folket. Grekerna själva är dock, av förståeliga skäl, inte beredda att betala för den skuld som orsakats av led-ande politikers ekonomiska inkompetens.

Ändå är det inte en enad folkrörelse som sluter upp på Syntagmatorget. Vänsteraktivister har byggt upp en tältstad mitt på torget medan högersympatisörerna träffas utanför parlamentsbyggnaden. Förutom känslor av frustration delar de endast åsikten att sparpaketen är orättvisa. Vad gäller andra frågor, till exempel alternativa lösningar, finns ingen gemensam linje.

I en tid då Papandreous regering mer än någonsin behöver politiskt och folkligt stöd verkar misstron vara större än någonsin. Grekland är ett splittrat land på alla fronter, vilket lär göra det svårare för Papandreou, att förankra och implementera de sparpaket som krävs.