Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carsten hade kärleken med sig

Efter studenten blev Carsten Flam motståndsman och gick under jorden. ”Det var ingen trevlig situation i Danmark då. Man kunde inte prata fritt, man visste inte vem som lyssnade och angav en för tyskarna.”

Annons
Vill inte flytta. I villan på Blåsbo, byggd 1914, finns tre kakelugnar. Den i köket är mest till prydnad men den här brukar han elda i.

Blåsbo. Carsten kallar sig själv för villebrådet.

– Tyskarna köpte namn och uppgifter om motståndsmän. Då blev det koncentrationsläger.

Han klarade av att hålla sig undan tills kriget var över. Nu väntade militärtjänsten och sedan var det meningen att han skulle ta över moderns familjeföretag. Då jobbade hans morbror där.

– Jag skulle bli stor direktör.

Men de framtidsplanerna gick om intet. Morbrodern mördades, av vem vet inte Carsten, inte heller vilken nationalitet mördaren hade.

Nu fortsatte Carsten i stället med studierna och så småningom började han på Konstakademien i Köpenhamn.

– Och då träffade jag min fru. Då var det färdigt med äventyr.

Båda var arkitekter och 1955 flyttade de till Västerås.

– Så jag hade kärleken med mig hemifrån.

Orsaken till att de sökte jobb i Sverige var att tjäna ihop till en bil.

– För bilarna var billigare i Sverige.

De hade tänkt stanna ett år och från början var de anställda båda två.

– Som anställd ritade jag Melkerkontoret. Det var orsaken till att vi blev kvar.

När någon sade att det var synd om Kirsten och Carsten som inte kunde få några

barn tände Carsten till.

– Vad då, inte kan. Det blev en pojke och efter elva månader en flicka och efter elva år ytterligare en pojke.

Carsten sitter i det stora köket i villan på Blåsbo. Han tycker att han föddes vid en bra tidpunkt.

– Man fick det bättre och bättre för var dag.

Efter fem år i Sverige startade makarna eget arkitektkontor.

– Vi har ritat en väldig massa små hus här och i Enköping.

Carsten ledde också byggnadsingenjörsutbildningen på Zimmermanska, sedermera Wenströmska.

– Det började som halvtid och sedan blev det heltid. Jag kunde inte nöja mig med ett jobb.

Båda makarna gick i pension samtidigt. Nu följde ett annat liv. Båda spelade golf och ett gemensamt intresse för hela familjen var hästar. En av barnen är hovslagare i dag, en håller på med islandshästar och en är ridinstruktör.

För två år sedan hände det ingen vill ska hända. Hustrun avled.

– Och det vände upp och ned på min tillvaro. Tyckte inte det var någon större mening att fortsätta. Men jag lever ju fortfarande.

Vad gör du nu om dagarna?

– Gamla kompisar är försvunna, de dör. Men jag är husmor, jag ska ha mat, tvätta bilen och kläderna.

Mer läsning

Annons