Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han har försörjt sig på sin passion

Bertil ”Jonas” Jonasson har gjort det många musiker drömmer om – levt på musiken. ”Utbildningen från handelsskolan hade jag ju ingen nytta av!”

Annons

När Bertil Jonasson, eller ”Jonas” som alla kallar honom, var 12 år fick han sin första platta. Det var en med den amerikanske jazzmusikern Stan Getz, som sedan kom att bli Jonas stora idol. Året därpå fick han sin första egna saxofon och lärde sig snabbt att spela.

– I april i år fick jag faktiskt spela med Stans son Peter Getz i Konserthuset. Tänk dig att få spela med din stora favorits son. Det var häftigt, säger han.

Jonas föddes i Stockholm men växte upp i Dalsland. Han gick handelsskola i Alingsås innan han insåg att det var musiken han ville satsa på och flyttade till Borås för att spela i Mats Rampes orkester. 1974 kom han till Västerås för att spela i dansband.

– Jazzen var ju min grej och den fanns där hela tiden, men dansband gav mer pengar, säger han.

1990 tröttnade han på dansbandsmusiken och lämnade den för att få syssla med jazz på heltid. Han har under sin karriär fått spela med många framstående musiker, som Kjell Öhman, Jan Allan, Rune Gustafsson, Hans Backenroth och Erik Norström.

Han har gett ut fyra skivor och gör fortfarande många frilansjobb. Han har bland annat nyligen varit i Bangkok där han spelat jazz i en hotellbar.

– Jazz är livet. Jag tröttnar aldrig! Riktigt bra jazz kan ju få en att fara upp i taket av glädje, säger han och ler stort.

Större delen av hans liv har kretsat kring just musiken. Särskilt mycket tid för annat har inte funnits.

– Jag har inte varit gift eller fått barn, men det är inget jag saknar. Det har gjort att jag kunnat lägga all tid och energi på musiken.

Utöver musiken är fotboll och bilar stora intressen. När vädret samarbetar tar han gärna en tur i sin cab, en jaguar.

– När man inte har några barn att försörja så får man pengar över till sportbilar, skrattar han.

I januari opererade Jonas knät efter en fallolycka

i hemmet där han skadade både benet och armen. Därefter följde en tid av sjukhusvistelser och rehabilitering.

– Det var hemskt att inte få spela när jag låg på sjukhuset. Det första jag gjorde när jag kom hem var att dra fram saxofonen, säger han.

Nu hoppas han att armen och benet snart kommer läka helt så han kan spela obehindrat igen.

I april fyllde Jonas 75 år, och visst kändes det lite jobbigt.

– Tiden går så fort, och någon gång kommer ju allt ta slut. Det känns som man har mycket ogjort, säger han.

Som vad då?

– Jag vet inte exakt vad. Det är bara en känsla som kommer med åldern, en känsla av att man inte hunnit med allt.

Framöver skulle han gärna släppa en till platta, gärna en med stråkar. Något regelrätt pensionärsliv blir det inte på ett tag. Han fortsätter spela så länge han kan och får.

– När man jobbar med något man tycker är kul är det inte slitsamt att jobba, säger han.

Mer läsning

Annons