Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag blir lite glad när David ringer

Annons

När det ringer är det sällan till mig.

"Good evening madame! My name is David and I am calling from Microsoft!”

”Ajöken.”

”What…? Madame?

Jag har svårt att vara tvär mot krakar som inte hittat annat jobb än telefonförsäljare som vill ha kontonummer.

Jag hade mer kurage förr. Under småbarnsåren ringde en tvättmedelsförsäljare medan fiskpinnarna låg i pannan och barnen som jag nyss hämtat från dagis i vrålhunger letade brödsmulor på golven.

I ren stress gick jag verbal bärsärk.

”Jag vill inte köpa något tvättmedel! Vill inte! Vill inte! Herregud mänska, vad är det som får dig att tro att jag vill köpa tvättmedel på telefonen när jag står och steker fiskpi…

Han avbröt med ett vrål:

DU!!!!

– Ja…

– DU BEHÖVER INTE KÖPA NÅGOT TVÄTTMEDEL!

– Tack.

Nu går jag hemma och försöker begripa tystnaden, lite glad trots allt när David ringer från Microsofts Brahmaputra-kontor. Annars skulle jag tänka tillbaka lite för ofta. Carpe diem har aldrig legat för mig. När barnen ritade huvudfotingar med finurliga miner kved jag: ”Å nej! Snart är det över, de tar studenten och försvinner, puts väck!”

Precis det som skedde, alltså.

Nu släpar jag min nostalgi som en yvig svans, drar in den mellan benen och försöker gå normalt, men jag går inte normalt. Jag bara låtsas medan jag ler brett med 48 gula gaddar och sörjer tider som passerat som ett snälltåg, där jag inte ens hann lyfta handen och vinka.

Men jag följer nyheterna, tränar på gym, äter sunt, hivar upp bröst och underrede i alla positioner samhället ber om när jag kallas till hälsoundersökningar och jag ljuger så bra. ”det är så skönt att barnen är vuxna”, och ”nu rår man ju över sin tid”.

Det sista är förstås sant, problemet är att ingen annan är särskilt intresserad av att jag rår över min tid eftersom jag dras med en bokstavsdiagnos: FG= för gammal.

Det var jag redan vid 26 när jag inte fick köpa interrail-kort och för 15 år sedan när konsulten som skulle lära oss att göra moderna tidningar såg ut över de församlade journalisterna: ”Hur många känner igen den här låten” sa han och sjöng: lalalala- la- la –la – la…

Det var signaturmelodin till Hylands hörna.

Jag och flera kolleger räckte upp handen, lite stolta för att vi kunde svara på hans fråga.

Sen körde han kallduschen rakt ut:

”Det är det som är problemet. Redaktionerna är för ålderstigna.”

Så har det ångat på. Till en stigande tystnad. Men jag rår över min tid.

Nej, nu ska jag ringa David i Brahmaputra, småprata en stund och fråga om han är sugen på några av mina kontonummer.

Mer läsning