Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kondors grundregel – samlad attack mot ett bestämt mål

Annons

Släng nu: Har ni svårt att slänga skor och kläder ni aldrig använder? Böcker ni aldrig kommer att läsa fast ni inbillar er att ni tänker läsa dem? Lådor med gamla fotografier av avlägsna släktingar ni faktiskt har glömt namnen på?

Japanskan Marie Kondor är expert på kasta-bort-hjälp. Hon har skrivit en bok om hur man ska bära sig åt: ”The life-changing magic of tidying up” har sålts i mer än sex miljoner ex.

Hennes grundregel: Försök inte gallra lite då och då. Det ger inget resultat. Bestäm er istället för en samlad attack mot ett bestämt mål.

Jag valde slipsar.

Slipsar berättar: Att göra sig av med gamla slipsar är inte lätt. Varje slips har sin egen historia. När jag räknade dem förra veckan ägde jag följaktligen 177 slipsar. Allt från 4 centimeter smala till 14 centimeter breda.

De flesta har i åratal hängt ute i en bod på gården där de har trängts över trägalgar från Bröderna Hedbergs Herrkonfektion och Logelius Herrekipering. Båda på sin tid ledande klädaffärer i Västerås. Båda borta sedan länge.

Äldst av alla.

Min äldsta slipsklenod är från sommaren 1951.

Karl-Gerhand Korse från Skallberget och jag var klasskompisar i gymnasiet. Vi sommarjobbade som diskare och väskbärare på varsitt hotell i Bournemouth vid engelska sydkusten och nu hade vi ett par dagar i London innan vi skulle ta Svenska lloyds gamla ”Suecia” och fara hem.

Det brukar sägas att England vann kriget men förlorade freden. Nu hade England ändå rest sig igen och reparerat London efter Hitlers bombardemang. Engelsmännen ville visa sitt allra bästa och ställde till med en jättelik utställning av allt man kunde tänka sig. Den hette ”Festival of Britain” och folk kom hit från hela världen. Karl-Gerhard och jag såg hela härligheten och firade med att köpa varsin festivalslips. Ni kan nog se St Paul´s Cathedral, Big Ben och London Bridge på bilden av min.

Jag vet att Karl-Gerhard sparade också sin festivalslips. Han bar den, aningen sliten, när vi träffades rätt nyligen i hans gamla hemstad Vänersborg.

Broadway 1954.

Vår smala lycka: En av mina många smala rariteter är en kvarleva från påskafton i New York 1954.

Nisse Ekman från Ramnäs praktiserade vid ett stålverk i Pittsburgh och jag pluggade i Wisconsin. Vi kände varann från gymnasiet och kom överens om att fira påsk tillsammans på Manhattan.

Sent på kvällen gick vi längs Broadway och beslöt att köpa varsin slips i varje slipsaffär som fortfarande höll öppet.

De flesta stod öppna på vid gavel till midnatt. Det blev många slipsar. Som ni ser på bilden ovan har jag en kvar.

Virkligen engelsk.

Eftersökt: Antingen gillar man virkade slipsar eller också gör man det inte. Vissa år har det varit stört omöjligt att få tag i virkade slipsar. Några år senare har de kommit tillbaka i butikerna igen.

En tid när det var som svårast att hitta virkade slipsar i Västerås kunde man emellertid lita på Austin Reed of Regent Street i London. Mellan flanellkostymerna och tweedkavajerna fanns en särskild avdelning i butiken för virkade slipsar.

En av mina Austin Reed-slipsar har hängt med i årtionden och håller fortfarande stilen.

Målgång: Eftersom jag nästan aldrig bär slips numera har jag äntligen samlat mig till ett avgörande beslut:

Efter noggranna genomgångar och flera omtag slängde jag häromdagen alla slipsarna. Ner med hela bunten i en kasse för vidare transport till Trångfors.

Utom några få som jag inte kunde slita mig ifrån.

Resultat: 63 av de 177 slipsarna hänger kvar på sina galgar.

Djärvt beslut till slut.

Anders H Pers, kallskuret krönikör

Mer läsning

Annons