Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraven som kan krossa drömmen om adoption

Det är mycket som ska klaffa innan man godkänns som adoptivförälder av barnens ursprungsländer. God hälsa, stabil inkomst och en kristen livsåskådning är bara några av de punkter som länderna har på sina kravlistor.

Annons
Hur gör man om man vill adoptera? Familejliv guidar dig steg för steg.

Allt färre barn adopteras till Sverige. Adoptionscentrum, som är den största och äldsta adoptionsorganisationen i landet, har hittills i år förmedlat drygt 170 internationella adoptioner. Det är en drastisk minskning jämfört med för tio år sedan då nära 600 barn fick svenska föräldrar genom Adoptionscentrum. För att inte tala om för tjugo år sedan då man förmedlade över 900 adoptioner.

Enligt Margret Josefsson, förmedlingschef på Adoptionscentrum, handlar minskningen om att ursprungsländerna i första hand väljer att hjälpa barnen på plats istället för att adoptera bort dem till familjer i andra länder.

– Man jobbar aktivt för att barnen ska kunna stanna i sina hemländer, det är helt enligt FN:s barnkonvention. Därför har också konkurrensen om de barn som kan adopteras ökat.

Däremot har inte intresset för att adoptera minskat nämnvärt. Och för dem som vill bli adoptivföräldrar väntar en lång och omfattande process där man ska uppfylla en mängd krav för att komma ifråga för adoption.

Sara, som är medlem på Familjeliv, och hennes man Simon är två av alla dem som befinner sig mitt uppe i adoptionsprocessen. Efter två misslyckade IVF-försök bestämde de sig för att adoptera ett barn.

De tog kontakt med socialnämnden i sin kommun och lämnade in en ansökan om adoption. Bara några veckor senare hade kommunen startat sin hemutredning som ligger till grund för socialnämndens beslut för medgivande om adoption. Ett av momenten i utredningen är en djupintervju som visade sig vara ännu grundligare än vad de hade föreställt sig.

– De delade upp oss och vi fick göra intervjuer med varsin handläggare samtidigt. Under tre timmar gick de igenom 24 sidor med frågor. Man känner sig väldigt liten och utsatt. Handläggaren har en tydlig maktposition, säger Sara.

Frågorna handlade om allt mellan himmel och jord, bland annat om Saras och Simons sexliv, hur många partners de haft, vad de bråkar om samt om deras respektive familj och barndom.

– Barndomen har en stor betydelse i utredningen, som ens föräldrar gjort – så behandlar man sina barn. Men tänk om jag hade haft en strulig barndom, skulle det ha minskat min chans att bli förälder då? undrar Sara.

Faktorer som ålder och hälsa väger också tungt i de kommunala hemutredningarna. Men när man har blivit godkänd av socialnämnden, återstår det att uppfylla adoptionsländernas kravlistor som kan vara nog så detaljerade. Flera länder accepterar till exempel inte att man har epilepsi eller är rullstolsburen. Tro och livsåskådning kan också vara viktigt.

– Här i Sverige kan man ju tro på Gud utan att vara medlem i kyrkan, det är helt otänkbart i ett land som Colombia. Och att vara medlem i kyrkan men inte tro på Gud, tycker de är ännu svårare att förstå, säger Margret Josefsson.

För Sveriges del har det ingen betydelse vilket medborgarskap adoptivföräldrarna har så länge de är bosatta i landet. Men ursprungsländerna blir osäkra på barnets juridiska status och kräver ofta att minst en av makarna har svenskt medborgarskap. Det är också viktigt att ha en stabil ekonomi.

– Om mannen inte har ett jobb blir det svårt att adoptera. Det spelar ingen roll om frun tjänar bra, ursprungsländerna anser att mannen ska vara familjeförsörjare. Däremot behöver inte kvinnan ha ett jobb, att vara hemmafru kan till och med vara positivt. Här i Sverige tänker vi ju inte så, säger Margret Josefsson.

Sydkorea, som har flest krav på adoptivföräldrarna, kräver att det inte är mer än sju år i åldersskillnad mellan paren. Flera länder kräver också att man har ett BMI under 30.

– Fetma börjar vid 30, det innebär en ökad risk för olika sjukdomar. Sedan kan övervikt också vara ett skäl till att man har svårt att bli gravid, i alla fall som kvinna, säger Margret Josefsson.

För Saras och Simons del väntar nu processen med någon av adoptionsorganisationerna. De har fått ett positivt utlåtande från hemutredningen och har bestämt sig för att adoptera ett barn från Taiwan.

– Nu känns det jättespännande, det händer så mycket. Men sedan kommer det perioder när allt står still. Vi har längtat efter barn sedan 2008 och det känns jättejobbigt att det tar tre år till, säger Sara.

I värsta fall kan de få vänta längre än så med tanke på att allt färre barn adopteras till andra länder.

– Man känner sig helt utlämnad. Vad händer om adoptionsförmedlingen går i konkurs? Eller om landet stänger dörren för internationella adoptioner? Samtidigt som man har sorgen att inte kunna bli gravid, måste man gå igenom allt det här. Men jag förstår att det är viktigt att kraven är höga. Det är i första hand barnet som ska få föräldrar, inte vi som ska bli föräldrar, säger Sara.

Mer läsning

Annons