Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu måste Sam kämpa mot leukemin igen

Förra våren skrev vi om Sam Andersson i Skultuna som blivit frisk från leukemin. Den artikeln slutade med: ”Morfar, när ska vi börja jobba?”.
– Men det säger han inte i dag, säger Lasse Olsson.

Annons
Närhet. Sam gosar med mormor Marlene Olsson. ”Så där gör han ofta nu för tiden”, säger Lasse.  Rummet de sitter i är inrett  av Jenny Karlsson på Kämparnas dag, som är en årlig  tillställning full av aktiviteter. Alla pengar som kommer in går oavkortat till  Barncancerfonden och Stiftelsen Min stora dag.

Nu är Sam, fyra och ett halvt år, tillbaka på Uppsala Akademiskas barnsjukhus. Den pojke vi träffade för ett år sedan är inte den samma i dag. Då var det full fart och han var inte tyst många minuter. Nu säger han inte mycket, där han sitter i soffan i ett rum som nästan är som ett vanligt vardagsrum. Det finns både soffa, tv, matbord med sex stolar, mikro och kaffebryggare. Här trivs Sam bättre än i sjuksalen.

– Här kan han sitta hur länge som helst. De flesta barn gillar att vara här inne när de får medicin via stolpen, säger morfar Lasse.

I höstas togs nytt benmärgsprov på Sam.

– De hittade någonting som inte skulle vara där, säger Lasse.

Nya prover.

– De ville se om det hade ökat, det som de sett förut, säger mamma Ann-Sofie Hemmoranta.

Leukemicellerna hade ökat.

– Och då slogs benen undan, säger Lasse.

Sam hade 97 procent av donatorns celler och tre procent egna.

– Och det var de som hade gömt sig någonstans i kroppen.

För att prova om cellerna skulle gå att döda sprutades T-celler (eller lymfocyter) in i Sam. Det hjälpte inte. Under fem dagar fick Sam en hög dos av cytostatika, något som inte heller hjälpte. Cancercellerna fortsatte att öka. Nu blev det sju dagars ännu starkare cytostatika, knallblå till färgen.

– Han kissade blått och grät blåa tårar, säger mormor Marlene.

Men leukemicellerna sjönk från 65 procent till 20 procent.

– Och då blir man glad, för då ser man att det tar, säger Lasse.

Han berättar att de tog med Sam ner till Helsingborg i somras, den enda sommaren Sam varit frisk. Han fick åka färja över till Helsingör, tre gånger bara för att det var så roligt. De gick även på Pålsjöbads sandstrand, där det finns riktigt fin, vit sand. När de går där på stranden säger Sam till Lasse: ”Det här var skönt.”

Sam var tre och ett halvt år och hade aldrig kunnat vara med om något sådant förut.

Gustav Westerholm kommer in, han är undersköterska och syskonstödjare på barnsjukhuset och känner Sam mycket väl.

– Jag har följt familjen under hela sjukhustiden, säger han.

Nu ska Sam få ny benmärg igen men ingen vet när.

– Det beror helt på Sams värden, säger morfar.

Före transplantationen ska hela Sams kropp strålas.

– Problemet är att man måste ligga helt still, säger Gustav.

Det som skyddas är sköldkörteln och njurarna håller inte heller för strålning.

– Målet är att benmärgen ska bort helt från den sjuka personen, och så ersätter man det med ny.

Gustav är optimistisk. I dag överlever 85 procent av barnen som får leukemi.

Sam, som vaknade den här morgonen med över 40 graders feber, får alvedon i munnen och antibiotika i dropp via en ställning. Nu börjar febern sjunka och han blir mer pratsam. Han behöver gå på toaletten och blir lite otålig. Mormor går för sakta med ställningen.

– Kör mormor, säger han.

Lasse hävdar att mitt i allt elände finns det ljusglimtar.

– När febern går ner och han blir gladare. Då kan han även gå ut efter cytostatikabehandlingen.

Han prisar även personalen på sjukhuset.

– De är helt underbara, många har varit här sedan Sam blev sjuk första gången.

På avdelningen finns också ett kök där vuxna kan laga lite mat. I varje ände på korridoren finns lekrum, och i det ena har en konstnär gjort en koja.

– Där brukar Sam härja när han är piggare, med droppställning och sladdar. Man är livrädd, säger Lasse.

Men den här dagen är inte Sam på särskilt gott humör. När mormor inte direkt förstår vad han menar till och med svär han.

– Va’ fan, du hör inget.

Men läkarna säger att det är positivt att han har ett jäkla anamma i sig, även om han är däckad.

En sköterska kommer in för att sätta på ett bedövningsplåster innan Sam ska till röntgen. Sam sträcker fram armen. En liten grabb som inte borde ha behövt lära sig sjukhusrutinerna.

När vi går har Sam somnat i soffan.

HÄR kan du läsa artikeln om Sam från den 31 maj 2013.

Fick återfall. Sam är bara fyra och ett halvt år och får nu än en gång vistas långa perioder på Uppsala Akademiskas barnsjukhus. Med slangar, prover, droppställningar, feber som går upp och ner samt cytostatika. Men han finner sig i allt. Bredvid Sam står sjuksköterskestudenten Ida Lindgren.
Lite kräsen i dag. Sam Andersson är en envis grabb som gärna vill bestämma själv. Det visar han tydligt när Lasse Olsson kommer med en korv med bröd. ”Det är inte samma korv”, säger Sam ilsket efter en tugga. Morfar suckar: ”Kungen ska ha en annan korv”, säger han. På ställningen hänger en påse med antibiotika. Den ska droppas in i Sam under två  timmar.
Snart klart för antibiotika. Sjuksköterskan Eva Johansson, längst bak, och sjuksköterskestudenten Ida Lindgren hjälps åt att spola rent portacaten, en dosa inopererad för att medicinen ska gå rakt in i venen så att Sam inte ska behöva få så många nålstick.
Tid för gos med mormor.

Mer om Sam

Sam Andersson är 4,5 år. Eftersom han trivs så bra hos mormor och morfar, Marlene och Lasse Olsson i Skultuna, får han tillfälligt bo där. Marlene har också möjlighet att vara med Sam på sjukhuset hela tiden. Sams mamma, Ann-Sofie Hemmoranta, väntar barn i sommar, hon är nygift med Esa och har två barn till, Sams storasyskon Angelica och Melvin.

För ett cancerbarn är maten lite speciell, helst ska den vara kall, stark och salt. Och så ska det helst vara plockepinnmat.

I dag överlever 85 procent av barnen som får leukemi, och forskningen betalas av Barncancerfonden. Det är också Barncancerfonden som ser till att en frys på sjukhuset är full med mat som är lämplig att mikra för föräldrar som övernattar där. Det är upp till varje person som tar något ur frysen att lägga lämplig summa i bössan som står bredvid.

Mer läsning

Annons