Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slips till jul? Utställning på Stadsbiblioteket

Annons

Premiär på bibblan.

Slipsarnas tid. Aldrig letas så många slipsar fram som just till jul. Ur klädskåp och byrålådor. Från krokar på garderobsdörrar. En del slipsar fäster man sig särskilt vid. Därför att de påminner en om någonting roligt. Sådana minnen skakar man aldrig frivilligt av sig. Jo-Svend Glaser äger en trave sådana eviga slipsar hemma i Hökåsen. Under sina år som bibliotekschef i Östersund och Eksjö har han arrangerat rader av biblioteksutställningar runtom i landet.

På fredag 15 dec öppnar Jo-Svend i Stadsbibliotekets faktavdelning en utställning av en samling originella slipsar som överlevt livets förändringar.

Några av slipsarna är hans egna. Några har lånats ut av Lars Luttropp, moderaten som styrde Västerås när sossarna förlorade makten i stan på 90-talet och sen dess ofta bär långa färgsprakande slipsar. Några exemplar är kvar bland slipsar jag själv inte har förmått slänga. Vi tre utställare representerar sammanlagt ett nära nog 250-årigt liv bland slipsar.

Ni hittar klenoderna innanför entrén från Engelbrektsgatan.

Känner ni igen er?

På Lillåns tid: På min gamla ”Karta öfver Westerås Län” från 1841 finns en bild av Västerås stad infälld. Som ni ser är stadskärnan ganska liten. Men då som nu drar Stora Gatan som en pulsåder genom stadskärnan. Hoppas ni kan se korset som markerar Domkyrkan och den lilla rektangeln som markerar slottet. Lillån flyter fritt från Fiskartorget österut mot sjön. Nere längs stranden där mäktiga boningshus nu reser sig ligger vid den här tiden en stor Kungsträdgård. Invid kajen där Elba-färjan kommer och går reser sig på 1800-talet ”Warfvet”.

På västra sidan om Svartån breder så Stallhagen orörd ut sig över stora marker som numera är bebyggda.

Men var är järnvägen? Nja. Den syns inte på kartan. För den finns inte än.

Först vid mitten av 1800-talet bestämde sig riksdagen för att bygga stambanor för att knyta ihop landets knutpunkter med järnvägar. Den mäktige kanalkonstruktören och järnvägsbyggaren Nils Ericson beslöt att stamlinjen från Stockholm västerut skulle dras söder om Mälaren. Inte norr om Mälaren där Västerås ligger. Otur.

Det dröjde ända fram till 1871 innan bolaget Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar bildades för att få till stånd järnvägar på vår sida om sjön.

Men var skulle pengarna hämtas till järnvägsbygget?

Staten var iskall. Men Stockholms stad såg en poäng med idén och satsade rätt stora slantar.

Det visade sig emellertid att pengarna inte räckte. Raskt bildades ett nytt bolag och några år senare började tågen rulla.

Men inte genom Västerås utan till Tillberga, där nymodigheten var välkommen. Västerås hamnade - av egen förskyllan har det sagts - på ett stickspår från lilla Tillberga.

Salongsmusik on-off.

Spöksonat: På väg tillbaka till hissen efter landshövdingens adventsmottagning på Slottet, där jag träffade en präst jag känner och ett kommunalråd som jag lärde känna sneddar jag över den stora salongen. Här får jag höra en sällsam pianomusik från en flygel som står i hörnet mot sjön. Tittar mot flygeln men ser inget huvud över notstället. Måtte vara en kortväxt pianist. Men jag ser inga ben heller.

I gamla Western-filmer förekom ofta självspelande pianon i barerna. Tangenterna vippade opp och ner med hjälp av en kodad pappersremsa. Långt före perforatrisernas intåg på tidningarna.

I Europa fanns redan på 1800-talet självspelande pianon. Stora trärullar med stift knäppte till tangentarmarna ungefär som i en jättelik speldosa.

Är flygeln på slottet i själva verket ett modernt självspelande piano?

Inte riktigt.

En dam i närheten visar mig på en liten högtalare som står på golvet bakom flygeln. Musiken till högtalaren styr hon genom att då och då gå fram och klicka på något som påminner om en mobil fastklistrad till vänster om tangenterna på flygeln.

Teknikstadens musik.

anders.pers@vlt.se

Mer läsning

Annons