Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne – Mona Pers

Annons
Mona Pers.Foto: Rune Jensen.

Fil dr Mona Pers har avslutat sin livsresa vid 82 års ålder och lämnat oss alla i stor sorg. Hon efterlämnar maken Anders samt barnen Sara, Lisa och Anders med familjer.

I boken "När mormor var barn på Öland" skriver Mona så underbart om sina första tio år som barn på Öland. Det var en miljö som jag tror präglade henne, det där litet karga men samtidigt mycket vänliga och pigga. Hon flyttade till Västerås, tog studenten och kom sedan till Uppsala där hon träffade Anders, kärleken för livet. Hon doktorerade i amerikansk litteratur, födde tre barn och familjen flyttade så småningom in i huset på Bergagatan efter flera års vistelse i USA. Efter flytten till Fjällsta i Hallstahammar var Mona med och startade Mälardalens Högskola där hon stannade och blev biträdande professor.

Amerika blev litet av ett parallellt hemland och på 90-talet köpte Anders och Mona ett hus i Californien, i staden Aptos. Detta blev deras andra hem och de tillbringade ungefär halva året där sedan de väl blivit pensionärer. Min man och jag hade förmånen att hälsa på och kan gott förstå vilken vilsam och rik tillvaro de hade där med många nyvunna amerikanska vänner.

Mona och jag blev vänner när vi turades om med Kerstin Graffman att vara klassmammor i våra barns klass på Bergaskolan i början på 70-talet. Vårens skolavslutningar firades med klassen på altanen till familjen Pers hus på Bergagatan. Mona i generöst värdskap. När familjen Pers sedemera flyttade till Fjällsta blev den vårens klassavslutning firad där. Detta startade en mångårig tradition av att Kerstin och jag varje år började sommarlovet hos Mona på Fjällsta. Det är dygn etsade fast i minnet av förtrolig samvaro vid poolen. Det är diskussioner med skratt och allvar inte avslutade förrän läggdags sedan länge passerats. Det är middagar preparerade med den allra största omsorg av Mona. Det är frukostar i solen på trappan morgonen därpå, inte sällan med marmelad gjord på citrusfrukter från de egna träden i Aptos. Det är oförglömligt!

Mona delade generöst med sig av sina kunskaper och livserfarenheter. Hon var en intellektuell människa med stor personlig integritet. När det verkligen gällde kunde hon lyssna med stor inkänningsförmåga och ofta sätta fingret direkt på problemet. "Don't let them get away with it" är ett av de suveräna råd hon levererat till den som känt sig oförskyllt påhoppad.

När Mona fick sin sjukdomsdiagnos, en obotlig cancer, blev hennes reaktion inte den man kunnat vänta sig. Sorg, ilska, förtvivlan kanske. Nej, Mona bestämde sig för att leva så rikt och intensivt som möjligt så länge det gick. Hon kunde till och med genomföra en resa till Aptos. När hon kom hem var hon mycket trött, inte av sjukdomen utan mera av att ha gått på bjudningar i stort sett varenda kväll! När vi pratades vid i telefonen var det mycket skratt och goda minnen och varje gång det mest viktiga: Jag är så genuint tacksam mot livet, att ha fått leva så rikt och innerligt. Tacksamheten återkom hon till hela tiden.

För mig och våra vänner är tacksamheten den att vi fått lära känna Mona och vara hennes vän.

Harriet Eklöf

Mer läsning

Annons