Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Västerås – ett rent paradis för mistel

Annons

Ej skatbon.

Omistliga: Nej, det är inte skatbon ni ser högt oppe i många träd runtom i Västerås så här års innan bladverken skymmer dem längre fram.

Det är mistel ni ser. Västerås är ett rent paradis för mistel. Kungsör har också gott om mistel. Inte undra på att misteln är Västmanlands landskapsblomma.

Bilden av de två mistelbärande träden tog jag häromdan vid Hejargränd på Bäckby.

En dam jag mötte berättade att hon hört att åtminstone ett av träden skulle fällas.

Men misteln är fridlyst i Sverige. Ingen har rätt att utan vidare plocka mistel eller fälla träd med mistel på.

Lena svarar.

Lena Strömvall är Länsstyrelsens stjärna på mistel. Hon berättar att misteln ökar hos oss och att den trivs särskilt bra i äppelträd och päronträd. Och lind.

Om ett gammalt träd med mistel i kronan riskerar att falla i huvudet på någon som kommer förbi, hur gör man då?

Svar: Man kan ansöka om dispens hos länsstyrelsen för att fälla ett träd.

Lena tar emot tiotals ansökningar varje år. Ansökningarna prövas och dispens kan ges om det inte finns någon annan praktisk lösning.

Misteln hämtar vatten ur träden där de sitter. Om man äger fruktträd där många mistlar drar alltför mycket vatten ur träden kan man få rätt att gallra bland mistlarna.

– Men det är viktigt att arten inte hotas, säger Lena Strömvall.

När månen skiner: Det sägs att mistelbär är bra mot högt blodtryck. Hur man nu ska komma åt mistelbären.

Misteln har en lång historia. Inte minst hos kelterna. Ett järnåldersfolk från mellaneuropa. En del kelter plundrade Rom. Andra slog sig så småningom ner på brittiska öarna.

När ni stöter på långa, rödhåriga irländare med blå ögon kan ni räkna med att de har keltiskt blod i ådrorna.

Kelterna kallade sina präster druider. För druiderna var misteln helig och fick bara skördas i månsken.

Det var som... Antingen kan man ta resonemangen om klimatförändringar på allvar och börja fundera:

– Hur ska det bli när våra barnbarn växer opp?

– Och deras barnbarn?

- Blir Sverige en enda stor öken?

Eller också kan man rycka på axlarna. Några isberg mer eller mindre nere vid Sydpolen kan väl inte spela så förskräckligt stor roll. Så länge nybyggena vid Östra Hamnen får stå på torra land. Men då och då dyker det opp något som gör att man hajar till. Oavsett vad man brukar tycka.

I nya numret av Skogsstyrelsens tidning Skogseko läser jag om Harald Säll. Skogsbonde inte långt från Växjö. Äger och sköter 75 hektar skog. En del av hans tallar är mer än 300 år gamla.

Harald undervisar också sen många år i skogsskötsel vid Linnéuniversitetet. Han har för säkerhets skull också doktorerat på granar.

Så här säger han:

– Klimatzonerna flyttas en meter norrut i timmen. Det vi planterar nu kommer att avverkas i ett klimat som det Frankrike har idag.

Hörde ni? En meter I TIMMEN!

Ett leende man minns.

Silvia-jubileum: Om jag hade ett antikvariat vet jag vad jag skulle ställa mitt i fönstret just nu: ”När skönheten kom till byn”, en bildberättelse om Västerås och drottning Silvias besök en dag i mars 1978.

Alltså 40-års jubileum denna månad.

Berättelsen skildrar Västerås historia, dess utveckling som industri-och kunskapsstad. Den skildrar också Drottning Silvias dag hos oss i text och bild.

Inblick i Bäckbyskolan. Deckarförfattaren Jan Mårtenson håller ett öga.

VLT:s reporter Märta-Lisa Ytterberg skrev texten. Fotograferna Johny Gladh, Per-Ola Holm, Lasse Höglund, Coje Larson, Gunhild Malmberg, Pelle Norén och Sture Söderholm, tog bilderna. VLT-press tryckte och gav ut skriften. Västerås stad köpte och använde den som samhällsinformation i skolor och på andra håll.

Anders H Pers

anders.pers@vlt.se

Mer läsning

Annons