Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det värsta är att disken blir stående.

Annons

VLT 24 mars 1955:

Lantbrukare Ivar Erikssons mangårdsbyggnad i Täby, Kärrbo, såg mörk och övergiven ut när vi svängde in på gårdsplanen, men därinne i den sköna värmen satt 11 personer framför televisionsmottagaren och såg - med förvånansvärt god kvalitet - onsdagskvällens snurreprogram från Stockholm.

Herr Eriksson är pionjär för televisionen i Kärrbo, ja, på landsbygden runt Västerås över huvud taget.

Televisionen betyder slutet på tråkigheten på landsbygden. Man känner sig i alla fall övertygad härom efter en munter kväll hos Erikssons med TV-tittning och TV-kaffe efteråt.

- Det värsta är att disken blir stående, skämtar fru Valborg Eriksson.

Man har redan efter en vecka med TV-apparaten igång känt av hur televisionen griper in i familjelivet.

- Det är film här i Kärrbo var 14:e dag och när det var föreställning sist i fredags gick inte Ingvar dit. Det var då första gången han missade en bioföreställning, fortsätter fru Eriksson vänd mot 19-årige sonen, som ler och instämmer.

Jämförelsen med bio är inte så illa, i England har 63 procent av TV-tittarna minskat på sina biobesök. I Kärrbo lär minskningen bli ännu större, om televisionen kommer på allvar.

Fastän Kärrbo inte är någon gudsförgäten plats utan tvärtom ligger relativt centralt jämfört med många avkrokar i landet, så är ett biobesök ett helt litet företag för dem som inte har bil.

Så här står det till med den saken, berättar Ingvar Eriksson:

- Bara på söndagarna går det biobuss, så man tar sig in och ut från stan. Bussen kommer in en kvart före sju och då är det ibland hopplöst att få en biljett. Och så måste man hem snart efter föreställningen.

TV ökar trivseln . . .

En sak är man ense om hos Erikssons: televisionen kommer att betyda kolossalt mycket för trivseln på landsbygden - om det nu bara blir sändare och program ordentligt. Kanske den rentav kan hejda flykten från landsbygden?

. . . men stoppar inte flykten.

- Neej, det är nog för mycket sagt, invänder hr Eriksson. Det behövs helt enkelt inte så mycket folk längre, maskinerna övertar arbetet. Hästen börjar förresten snart bli sällsynt. Det krävs nog litet småindustri för att folkmängden skall hållas uppe.

Men för dom som i alla fall kan få sin utkomst på landsbygden för televisionen bli en förträfflig sak. Det är flera här i Kärrbo som börjat fundera på att skaffa en TV-apparat sedan de varit här och tittat på vår. TV:n kanske erövrar Kärrbo.

Synd bara att de som bäst behöver den, de värsta avkrokarna, torde få den sist och sämst,beroende på de speciella tekniska förutsättningarna för television.

Egentligen är det förbryllande att man kan få såpass god mottagning från sändaren i Stockholm ute hos Erikssons i Täby.

Det är en vanlig Philips 17 tims standardmottagare de köpt och från skorstenen har man satt upp en sex meter hög antenn.

Inräknat hushöjden betyder det att antennspröten befinner sig mindre än 20 meter ovan Mälarens yta.

Överdådig ljudkvalitet.

Men Täby ligger helt nära sjön och det är inga berg som skymmer sikten för de ultrakorta TV-vågorna från Stockholm. Mottagningen är bättre än signaturen någonsin sett i Västerås, bilderna är naturligtvis en aning regniga men synkroniseringen släpper aldrig. Störningarna är minimala i Kärrbo. Och ljudkvaliteten var överdådig, här fick man ett verkligt bevis för hur förnämlig återgivning det blir med FM-systemet, som man ämnar använda för att genomföra ljudradions dubbelprogram.

Det är nämligen samma system man begagnar för televisionens ljudkanal.

Klubb 100 slog.

Vilka TV-program är det som slår? Det vågar man inte säga så bestämt hos Erikssons efter bara en veckas tittande. Simon Brehms Klubb 100 håller Ingvar Eriksson styvt på. Och onsdagens snurreprogram gick också in bra, ett par bildväxlingar var av det blixtrande påpassliga slaget som krävs i television.

Såsom när det spelades på papuansk näsflöjt och en mot publiken riktad kamera plötsligt kopplades in och visade ett litet flickebarn, som gick helt upp i vad hon såg - allt medan hon petade sig i näsan!

Synd bara att det inte är fler program, tyckte hela sällskapet när det var slut och fru Eriksson gick ut till disken och satte på kaffepetter för ett festligt TV-kaffe.

Se, där har vi en ny inverkan av televisionen - till allt annat gott ger den en ny anledning att sätta på kaffet . . .

Annons