Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stöttepelare har tappat tålamodet

När lärare, poliser och läkare alla protesterar mot styrmodeller finns risk för systemkris.

Annons

Det är ”komplett nonsens” konstaterade socialminister Göran Hägglunds (KD) presstalesperson när han härom dagen ombads kommentera att närmare en tiondel av landets läkare under ett dygn skrivit under det så kallade läkaruppropet.

Kärnan i läkarnas kritik av vården är de styrmodeller som brukar sammanfattas med begreppet ”new public management”, NPM. Marknadsinspirerade organisationsmodeller och omfattande mätningar av effektivitet riskerar att gå ut över patienterna, menar läkarna.

Men var verkligen vården bättre förr? Om man ser till de medicinska resultaten är det knappast så. Under samma period som de kritiserade styrmodellerna införts har behandlingsresultaten generellt sett förbättrats.

Att vi mäter och utvärderar mer än tidigare har sannolikt bidragit till att göra vården bättre och mer jämlik då skillnader mellan vårdenheter och landsting blir lättare att uppmärksamma och det blir enklare att se om skattepengarna används på bästa sätt.

På en vanlig marknad betalar konsumenten och producenten tar betalt. Det ger en balans. Men i undervisning, sjukvård och brottsbekämpning betalar en tredje part, skattebetalarna. Verksamheten blir då mer svårstyrd.

Samtidigt är det uppenbart att NPM lett till problem, inte bara i vården utan även i andra offentliga verksamheter. Det understryks inte minst av företrädare för Läkarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Polisförbundet i en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter.

Fackförbunden menar att framväxten av allt mer omfattande kontroll- och utvärderingssystem går ut över verksamheterna. Läkare tvingas rutinmässigt registrera olika livsstilsfaktorer hos patienterna i stället för att göra professionella bedömningar. Lärare klagar över att kraven på dokumentation tar tid från undervisningen. Poliser får ägna sin arbetstid åt att rapportera in statistik eller prioritera brott som är lätta att lösa och som därför ger fina diagram i powerpoint-presentationerna.

Risken är att all statistik skymmer sikten och uppfattas som ett mål i sig, snarare än ett som ett sätt för att se om verksamheten bedrivs på rätt sätt. Läkarna, lärarna och poliserna förlorar arbetslust och engagemang om de tycker sig tillfredsställa utvärderingsbyråkratins aldrig sinande aptit på statistik, snarare än att få stöd i det egna arbetet.

I debattartikeln efter-lyses dialog med regering och opposition om hur professionerna kan få en ökad roll i styrningen av de offentliga verksamheterna.

Politikerna gör klokt i att lyssna. De behöver hålla fast vid ambitionerna att få bästa valuta för skattepengarna. Men det går inte att låtsas som det regnar när samhällets stöttepelare i form av lärare, läkare och poliser säger att nu är det nog.