Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Tack och lov fick jag aldrig panik”

I över en timme låg 50-åringen i det kalla vattnet. När hjälpen väl kom var han så trött att han knappt orkade hålla sig kvar vid kajkanten.

– Med facit i hand borde vi givetvis ha åkt på larmet direkt, säger Marvin Sörensen, inre befäl på brandkåren. Han jobbade den aktuella natten och säger att larmet var diffust. Händelsen ska nu utredas sedan ambulanspersonalen skrivit en tillbudsrapport med frågan om varför brandkåren dröjde.

Huvudpersonen i det här dramat – den 50-årige mannen som skulle svara på ett sms – är glad att han lever.

– När jag kom till lasarettet hade jag en kroppstemperatur på 34,4 eller 34,6. Jag minns inte, säger han.

Han är en stor man, lång, väger 110 kilo och är väl- tränad. Det var nog det som gjorde att han hade turen på sin sida. En mindre tränad person hade med all sannolikt inte orkat lika länge.

– Jag tror att jag låg i vattnet i en timme. När jag svarade på meddelandet stod klockan på 2.24, när ambulansen svängde in vid akuten stod klockan på 3.54.

Tidigare på kvällen hade han varit på fest. Han var knappt salongsberusad när han var på hem genom natten, hade druckit mellan fyra och fem glas vin och en stänkare till kaffet. När läkarteamet senare undersökte hans blodgaser och andra värden var han i princip redo att köra bil.

– Så alla spekulationer om att jag var stupfull kan uteslutas. Men det är olika nivåer i marken, det är trädäck, det är kanter, det är asfalt och så vidare. Jag gick i min egen lilla värld och plötsligt ramlade jag. Min första tanke var: ”Åh, så genant. Hoppas ingen såg!”

Den tanken kom att revideras flera gånger. När han låg i vattnet hade han sinnesnärvaro nog att knäppa igen jackan, för att säkra hemnycklar och mobilen. Han försökte ta sig upp själv, men det gick inte.

– Det gick inte att få fotfäste i bryggan. Till slut började jag ropa på hjälp – och tack och lov drabbades jag aldrig av panik.

Ett par kom cyklande över Lillåuddsbron.

– Jag tänkte ”äntligen”. De såg ut mot vattnet och cyklade sedan vidare.

– Förmodligen såg de mig inte – det var ju kolsvart ute.

Thomas Frisk som bor på Lillåudden hörde däremot ropen. Han hade varit på samma fest som 50-åringen, men gått tidigare. Han och sambon skulle ta en korv med bröd innan de gick och la sig.

– Då hörde jag hur någon ropade ”hallå, hallå”, ungefär som att någon var utelåst och ville komma in. Sedan kom ropen på hjälp. Jag skrek ut över vattnet: ”Behöver du hjälp?” Då fick jag svar att han låg i vattnet.

Thomas Frisk sambo ringde SOS och berättade att det låg en man i vattnet. Hon blev ombedd att gå ut och se om hon såg något.

– Vi sprang ut båda två, vi hörde ropen, men vi såg absolut ingenting. Både vi och polisen försökte dra upp honom, men han var för tung och gled tillbaka. Brandkåren kom verkligen i sista stund, säger Frisk.

Han och sambon är fortfarande skärrade över händelsen.

50-åringen har fått ett par nya hjältar.

– Utan dem hade jag nog inte funnits kvar, säger han.