Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Alfredo Lorenzi

Alfredo Lorenzi kom till Sverige som ung stilig italienare med den stora grupp italienska arbetskraftsinvandrare som ASEA rekryterat från Norra Italien på 50-talet. Italien hade haft det svårt efter Andra Världskriget och många duktiga arbetare valde att försöka skapa sig ett nytt liv i Sverige för sig och sina familjer. Själv hade jag som 12-åring, med en död pappa, just ”invandrat” till den stora staden Västerås från en liten by i Småland för att bo hos släktingar under skolterminerna. När jag nu för första gången var på väg till Läroverket blev jag tvungen att stanna vid Stora Gatan, för den var fylld av operasångare som sjöng italienska arior av Verdi, samtidigt som de cyklade flera i bredd nerför gatan. Det var den italienska gruppen, som skulle ta sig uppifrån sina bostäder i ena änden av staden ner till ASEA:s verkstäder i den andra. Det var helt magiskt. Jag kände mig mycket välkommen till Västerås med denna morgonserenad på min första skoldag. Senare skulle jag lära känna en av dem, Alfredo Lorenzi, eftersom han gifte sig med min ”fostersyster” Ingrid, dotter till Bojan och Karl Fredrik Olsén, mina inackorderingsvärdar under 3 1/2 år.

Alfredo var en mycket trevlig ny bekantskap och blivande vän till mig och min man Alger: glad, humoristisk och en god representant för italiensk matkultur. Vi åt vår första pizza med sardeller och kapris på 50-talet hos Ingrid och Alfredo. En annan gång smakade vi på den godaste stekta kyckling jag någonsin ätit och min första gnocchi med hemlagad tomatsås på egenodlade tomater. Alfredo odlade massor med grönsaker och visste hur han skulle spara skörden över vintern med italienska knep. Alfredo visade hur bra man kan smälta in i det svenska samhället utan att förlora det bästa av sin italienska identitet. Han skulle kunna vara en förebild för många nyanlända som söker en framtid i Sverige undan krig och fattigdom. Kanske underlättade det att Ingrids familj var ”lite italiensk” i det att de bodde tre generationer under samma tak, vilket Ingrid och Alfredo också gjorde under en lång period i sitt liv, då han tog väl hand om sina italienska föräldrar.

Jag och Alger förstår vilket tomrum som uppstått när han nu lämnat jordelivet, inte bara för familjen utan också för många vänner, och vi sänder våra varmaste tankar till hans hustru och söner med familjer.

Maj Klasson

Professor emerita