Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Anita Ramberg (f. Bergquist)

Annons

Anita och jag sågs första gången hösten 1957 i Skallbergsskolan i Västerås. Vad jag främst la märke till hos denna ödmjuka och försynta kollega var hennes lågmälda inpass, fyllda av en underfundig humor, i samtalen vid kafferasterna i lärarrummet.

När vi hade lärt känna varann närmare, fann jag att Anita och jag delade många intressen, bland annat för naturen. Så när Anita frågade mig en vårdag, om jag ville hänga med på en tidig fågelexkursion var jag inte sen att tacka ja. Och det skulle bli många såna turer runt om i västeråstrakten i Anitas folkvagn och även en tur till Hornborgarsjön.

Anita var en skicklig bilförare, där hon rattade fram sin lilla ”Beda”. Hon deltog flera år framgångsrikt i Årets Motorkvinna.

Hon skulle nog också placerat sig bra mycket bättre i de bilorienteringar, vi gemensamt deltog i, om hon inte haft en sån usel kartläsare vid sin sida. Glömmer aldrig den gång vägen tog slut i ett sågspåns-upplag, för att jag sagt höger, när jag menade vänster. Men tro inte att Anita visade något som helst missnöje. Hennes enda kommentar var: ”Det var kul att få se hur det såg ut här, det hade vi aldrig fått annars.” Typiskt för den genomsnälla, alltid positiva Anita.

Anitas och mina vägar skildes rent fysiskt, när jag flyttade tillbaka norrut, men vi tappade aldrig kontakten. Och när vi så småningom fann att våra äkta hälfter, Anitas Stig och min Kurt också trivdes bra ihop, där de diskuterade bilar, byggnationer och inte så sällan bandy, blev glädjen än större. Även om avstånden var stora blev träffarna i Västerås och i Orbaden flera. Minnet från en sån står glasklart; våra äkta hälfter utbyter menande, men milt överseende blickar i framsätet, åt de tonårsfnissande tanterna de har i baksätet.

Anitas och min vänskap djupnade ytterligare på senare år, när vi kunde ge varann tröst och förståelse i svåra stunder, när vi förlorat våra respektive.

Så nu skulle jag bara vilja skrika ut: Anita, du fattas mig!

Men jag gör det inte, det skulle bara ge Anita dåligt samvete, som den uppoffrande, godsinta människa hon var.

Jag säger i stället:

Det är en ynnest, att få ha haft en vän som du, Anita.

Vännen Disa (Sandberg f Wiberg)