Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Bertil Wiman

Annons

Bertil levde sina första år i Ullared på trettiotalet, då en landsortsby och stationssamhälle, helt olika dagens söndersprängda handelseldorado. Familjen, föräldrar och sex barn, flyttade sedan till Ljusdal i Hälsingland. En fast förankring i Halland fanns dock kvar i en sommarstuga vid Skrea strand i Falkenberg.

I Ljusdal följde skolgång, kamrater och idrott, framför allt bandy, fotboll och tennis. Det var en glad tid. Den har alltid funnits kvar för oss syskon som en botten i våra liv.

Nästa flytt blev till Västerås. Bertil hade fyllt 15 år och här blev han kvar i följande 70 år. Han fick direkt ett fäste genom idrotten och anslöt sig tidigt till Västerås bollklubb 1930. BK30.

Ringvallen blev som ett andra hem för Bertil. Från spelare blev han ledare och administratör. Han satte igång ungdomslag och cuper, arrangerade tränings- och matchresor för lagen både i Sverige och utomlands. Han ägnade mycket energi åt att ordna finansiering, till exempel genom den årliga granförsäljningen. Han var kort sagt en idogt – och ideellt – arbetande medlem i klubben, ständigt i rörelse.

Till yrket blev Bertil tandtekniker. Han startade med en kompanjon egen firma. Tillsammans med Barbro bildade han familj. De fick två döttrar, Monica och Maria, och sex barnbarn. Till Bertils stora glädje blev alla i den växande familjen hängivna och deltagande i BK30. Familj och huvudintresse blev ett.

Sommartid gällde stugan i Falkenberg, först med syskon och kusiner, sedan med den egna familjen. Där kunde Bertil utöva ett annat stort intresse, fiske, både i havet, i Ätran och runt om i sjöarna. Även i Västerås med omnejd blev det många fisketurer.

Så blev Bertils liv som han önskade det med en mycket nära familj i ett aktivt idrottssammanhang. Det var tydligt även under de sista svåra sjukdomsåren vart hans tankar gick. Ansvaret och omsorgen fanns kvar. Skojfriskheten och hans ofta oväntade och drastiska kommentarer kunde också glimta till ibland. Vi som fortlöpande träffade honom kände alltfort hans närvaro.

Bertil var ett starkt stöd för våra föräldrar så länge de levde, vilket vi syskon som var spridda till andra orter kände stor tacksamhet för. Vi sörjer och saknar vår bror men är samtidigt mycket stolta över hans gärning.

Kerstin Wiman