Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne – Gudrun Larsén

Annons

Gudrun Larsén Springsta/Västerås har avlidit i en ålder av 90 år. Hon sörjs närmast av sönerna Henrik och Jan med familjer samt två systrar.

Gudrun föddes på det småländska godset Christineberg som dotter till godsägare Bengt Sporring och hans tidigt bortgångna hustru Brita Åqvist. De tre syskonen fostrades av guvernanter. Fadern, som tidigt stått mellan valet att bli operasångare eller ta över ansvaret för släktgården, deltog även i kyrkolivet i Målilla. När hans mäktiga stämma fyllde kyrkan med ”O, helga natt” i den tidiga juldagsmorgonen, fanns de tre barnen på plats.

För Gudrun följde sen flickskola i Linköping med internatboende. En dag blev hon stoppad på gatan av en journalist som frågade vad hon skulle bli när hon blev stor. ”Jag ska gifta mig med en godsägare”, svarade hon karskt. Efter avslutade skolår sökte hon sig direkt till Svalöfs Lantmannaskola i Skåne. Där blev hon kurskamrat med en läkarson från Örebro, Erik,”Nico” Larsén. Även han närde godsägaredrömmar och de blev ett par.

1951 köpte paret gemensamt Springsta säteri utanför Västerås. Men någon gammaldags godsägartillvaro blev det definitivt inte. Det var nya tider efter kriget och båda fick sätta sig på traktorn för att plöja, så och skörda sina grödor. Vintertid arbetade Gudrun på LRF:s bokföringsbyrå. Intensivt studerade hon bokslut som andra läser deckare. Ganska snart upptäckte paret dock att det behövdes ytterligare ett ben att stå på. Det gamla hönshuset väcktes till liv och utvidgades efter amerikanskt mönster till uppfödning i burar. Gudrun och Nico plockade ägg – vardag som helgdag. Samtidigt föddes de två sönerna.

Gudrun engagerade sig tidigt i Kärrbo kyrkoråd och ännu för några år sen intog hon kyrkvärdsplatsen i den gamla kyrkan – alltid i korrekt gråsvart klädsel. Lottarörelsen gav hon också sina krafter. Och hon avancerade ända upp till slutstriden om rollen som rikslottachef. Men hon drog sig ur när hon betänkte att det nog inte skulle bli krig igen. Hellre då satsa på den kyrkliga karriären där politiska strider ständigt pågick. Ett par perioder var hon ordförande i Västerås kyrkonämnd. Vid 70 års ålder avgick hon men in i det sista fortsatte hon att följa händelseutvecklingen och läsa alla protokoll.

Sedan driften av gården övertagits av sonen Henrik flyttade paret Larsén till Flodinsgårdens äldreboende i Västerås. Med den nyfikenhet som kännetecknade Gudrun lärde hon sig snart att googla och kommunicera med barnbarnen på Facebook. Efter faderns död såldes Christineberg och Gudrun placerade sin del av arvet tillsammans med sonen Jan i uppländska Fånö som han blev ansvarig för

Något nytt måste det bli efter mannens bortgång. Hon rycktes med när ett dussin äldre kärrbobor startade en studiecirkel i konsten att tyda gamla skrifter. I landets arkiv fann de sen värdefull information om forna tiders kärrbobor vilka fallit i glömska. Fram växte, efter år av glada utflykter och spännande upptäckter, boken ”Kärrbo – en liten socken i stora drag”.

Gudrun Larsén var en kraftmänniska av sällan skådat slag. Hela hennes liv präglades av småländsk nit och kyrklighet, av plikt och arbetsamhet i ärlighetens tecken. Hon stod för en epok som snart är helt försvunnen. Men minnet av denna nitiska kvinna kommer dock länge att leva vidare i bygden.

För grannarna och vännerna i bokcirkeln

Elisabeth Westerdahl och Anne Marie Hindsefelt

Annons