Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Hans G Erikson

Hans G Eriksons död har vållat förstämning. Eller är det kanske den stumhet som vördnad ibland kan uttrycka sig på? En så fin man. Här från höjden på Rådmansbacken har vi grannar vant oss vid hans örnblick för vad som händer i Stadshuset och intresse för hur det ska gå för Västerås. Hemstaden var hans huvudstad, alltid. Det har VLT:s läsare följt genom Hans G:s flitiga medverkan på insändar- och debattsidorna.

Nu, vid 83, var han förstås den som först satte sig vid datorn och meddelade byggnadsnämnden vad vi ansåg om det punkthus på 9-10 våningar som, Gud förbjude, ska skymma solen och stänga utsikt mot Djäkneberget och Svartån. Han föll när han var på topp, aktiv till på slutet, men hann cykla ner och sköta familjegraven, ha surströmmingskalaset, få hem lite kantareller och så protestarbetet.

Hans G gillade ordning och reda, i politiken och privat. Han var alltid klädd i slips och kavaj för minsta ärende på stan. Sommartid kunde han emellertid blotta sitt bröst när han skötte rosplanteringen på husgaveln. Ofta fanns tid för lite småprat på gården eller på väg ut från cykelkällaren. Ande och kropp hängde ihop för Hans G. Han gick på gym, pratade VSK-bandy på vintern, fotboll på sommaren, Sinfoniettans framtid eller vart staden nu är på drift - eller om hockeyns svordomar i VLT. I slutet på 1990-talet gick han med i dåvarande huvudredaktör Anders Ahlbergs läsarråd. Han tog med sig sitt varma och majestätiska allvar till våra träffar. Han blev en öppenhjärtig vän bland läsarna. Påläst, rakt på sak.

Grabben från Nedre Hyttvägen förlorade sin pappa redan vid tre års ålder. Det var en saknad han bar med sig livet igenom. Samtidigt kan vi tro att förlusten tidigt inympat ansvaret för att själv bygga sig ett innehållsrikt liv. Blott 17 år gammal tentade han in på seminariet i Uppsala och 1955 tog han sin folkskollärarexamen. Efter några år på skolor i Västerås följde en karriär inom skolvärlden i Nacka, Gävle, Helsingborg, Leksand och de sista åren som skoldirektör i Eskilstuna. Efter 40 år i skolans tjänst vände han tillsammans med hustru Salli tillbaka till Västerås och Norrmalm. Nu skimrade ett annat liv i frihet.

Han fick tid att skriva flera skrifter om sitt liv, alltid med lust. Han kunde engagera sig politiskt. Under åren 1996-2013 var han medlem i Moderaterna och blev invald i Domkyrkoförsamlingens kyrkoråd, stiftsfullmäktige, kyrkonämnden och kyrkomötet, kyrkans ”riksdag”. Under åtta år var han ledamot i teknik- och idrottsnämnden, därefter några år som ersättare i kultur- och fritidsnämnden. Kommunikationer var honom nördigt angeläget. Medlem i Svenska järnvägsklubben, Svenska Spårvägssällskapet och Spårvägssällskapet Ringlinien (stavas just så) i Göteborg.

Men för Hans G var musiken den största arten av skönhet. Han var under lång tid stöttepelare i Västerås Musiksällskap och Sinfoniettans vänners styrelse, och trogen abonnent på konserterna. I VLT återkom han ständigt med krav på svar om konstmusikens vara eller icke vara. När vi en ruskväderdag tog avsked i Domkyrkan, där han varit kyrkvärd, hans farfar arbetat som vaktmästare och mor inom körmusiken, fick vi också uppleva den oändliga rymd eller klangvärld som just en ensam solist på barytonsaxofon kan ta oss till.

Hans G Eriksons närmaste anhöriga är hustrun Salli, och på västkusten boende dottern Karin och dottersonen Gustav. De får inte längre några veckobrev från Västerås. Men de minns att han, kanske olikt andra framgångsrika män, alltid varit en närvarande far och morfar.

Mårten Enberg

– medarbetare på VLT 1982–2016