Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Kjell Andersson

Annons

Min mycket gode vän och kollega sedan många år tillbaka, Kjell Andersson, har tyvärr gått ur tiden.

Kjell var grabben som körde taxi i Göteborg, som blev busschaffis, som blev tågbefälhavare och som blev lokförare. Han har nu tagit av sig lokföraruniformen för gott.

Kjell och jag gjorde varandras bekantskap första gången en dag i mars 1982 vid Västerås lokstation, SJ. Han kom då närmast från Östersund där han var placerad som lokförare, och jag som förare i Västerås. Från samma dag blev vi omedelbart mycket goda vänner. Jag tyckte omedelbart om Kjells humor, hans klarsynthet att se på olika saker och situationer, han såg aldrig något problem, utan hade alltid en lösning. Oftast avslutade han uppkomna situationer med orden, "Går det, så går det!" Det var det som jag gillade med Kjell.

Jag var aktiv i Statsanställdas Förbund på den tiden, vilket Kjell också varit i Östersund. Det föll sig därför helt naturligt att Kjell nästan omgående tog på sig uppdrag i klubben i Västerås, till styrelsens stora glädje. Det fackliga var något som Kjell kunde och vi tillsammans hade många, långa, trevliga, svåra, knepiga sittningar med vår arbetsgivare. Jag vill påstå att med Kjells insatser fick vi alltid en lösning av förhandlingarna till gagn för båda parter.

Kjell var också en oerhört erfaren och mycket god föreläsare i olika fackliga kurser. Jag var ofta en av deltagarna och vad jag minns så har jag aldrig skrattat så mycket.

Under lokföraråren korsades våra vägar många gånger i andra sammanhang, som fortbildning för nya fordon, SJ Säkerhet, brand och livräddning. Där var Kjell alltid beredd att högt och tydligt ge sin tvärsäkra syn på saker och ting. Oftast med all rätt.

När man stötte på Kjell vid skiftbyten på olika stationer så hade han alltid något uppskattat och roligt att säga om någon. Sura miner var inte Kjells melodi.

När Kjell pensionerade sig 2006 tyckte han att det mesta var gjort, men en sak återstod. Kjells flygintresse gjorde sig påmind och därmed var vägen klar in till F1 Kamratförening. Kjell rekryterade även in mig eftersom vi även där har en gemensam fascination för flyget. Kjell blev kassör i Västerås Flygmuseum, den posten fick han även så småningom i F1 Kamratförening samt Veteransektionen.

Under dessa år träffade vi varandra oftast på torsdagsmötena i Flygets Hus (f d Gula Villan) över en kopp kaffe med många andra flygveteraner De var alltid lika uppskattade och roliga stunder, då Kjell så gott som alltid kunde berätta en eller annan livshistoria "med viss knorr".

Jag, och många med mig, kommer att sakna Kjell.

Hans Wirén