Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Lis-Britt Stål

En levnadsglad och varm person har hastigt lämnat oss, bara veckor före sin 80-årsdag.

Lis-Britt och jag har känt varandra i 49 år. Minnena är därför otaliga och pockar alla på uppmärksamhet. Tack och lov att de finns. Det gör trots allt denna tid uthärdlig.

Vi möttes en sommardag 1971. Jag hade just börjat som praktikant på Försäkringskassan, som vid den här tiden låg vid Stora torget i Västerås. Jag behövde hjälp med en uppgift och fick tips av min handledare: ”Fråga Lis-Britt, hon kan hjälpa dig.” Och det kunde hon. Hon blev en mentor, och med tiden även kollega och vän. Jag fick fast anställning och vi flyttade alla till det nybyggda Parkhuset 1973.

Vi har under långa perioder arbetat som utredare på samma avdelningar. Men Lis-Britt var en nyfiken person. Hon ville vara med där nya arbetssätt testades. Under 80-talet ingick hon i den så kallade Kommungruppen. Den bildades som led i det ökande samarbetet med arbetsgivare och då existerande företagshälsovård. Hon var sällsynt lämpad för uppdraget med sin stora kunskap och en självklar social kompetens långt innan begreppet blev modernt. Många kan vittna om hennes suveräna förmåga att lyssna, ge stöd och på ett respektfullt sätt förklara ibland mycket svåra ting. Ett visst mått av envishet i hennes framtoning då så krävdes, påverkade nog också framgången.

Hos Lis-Britt fanns ett rättspatos, en stabil värdegrund som gav henne trygghet både som person och i yrkesrollen. Hon var tydlig med sin uppfattning i olika sammanhang och hanterade sitt arbete med stor integritet, vilket inte var så lätt alla gånger. Hon var dessutom en klippa för oss arbetskamrater, en rik kunskapskälla och god samtalspart.

Lis-Britt var teknikintresserad. Då första PC kom till vår enhet i början på 90-talet fick hon ansvar för den. Och hon var nog först av oss alla att kunna hantera en mobil. Lis-Britt arbetade sedan under många år fram till sin pensionering 1998 som respekterad försäkringsspecialist och föredragande i en socialförsäkringsnämnd, där besluten vid den tiden togs om bland annat förtidspensioner och arbetsskador. Beslutfattandet är ju ändrat sedan dess.

Lis-Britt var en glad och omtänksam kompis och blev tidigt en nära vän. Jag minns många fina samtalsstunder, gärna med ett glas vin. Lis-Britt var en god lyssnare och hennes ärliga synpunkter viktiga. Många är också de fester vi varit på och resor vi gjort tillsammans. Både sköna turer ut på Östersjön och resor med ”kassans” konstförening till både Oslo och Köpenhamn. En minnesvärd resa gick till Värmland. En arbetskamrat, Ingrid Pettersson, ordnade med minibuss, boende och spännande utflyktsmål. Vi var 13 damer som gav oss iväg. Även om allt inte gick helt enligt plan hade vi roliga dagar tillsammans.

Lis-Britt gillade att laga mat, det märktes. Middagarna hos Lis-Britt och Åke var högtidsstunder. Efter pensioneringen utvecklade Lis-Britt sitt intresse för släktforskning. Hon och maken Åkes släktträd växte. Hon introducerade även mig och min man i denna spännande värld. Vi gick med i Västerås Släktforskarklubb och åkte på utflykter tillsammans både till Leksand, Uppsala och Nacka Strand. Lis-Britt förblev samma engagerade person även under de sista åren, trots sjukdomar som tärde på hennes krafter.

Mina tankar går till de närmaste. Lis-Britts bortgång är ett svårt slag för familjen med maken Åke, barnen Bengt och Anna och barnbarnen Emma, Fredrik, Linnéa och Daniel som mist en varm person, som med stort engagemang varit närvarande i deras liv med omsorg, trygghet och viktigt stöd. Familjen var alltid Lis-Britts främsta fokus. Men hon lämnar även ett stort tomrum efter sig hos övrig släkt, många vänner och tidigare arbetskamrater från ett långt yrkesliv.

För egen del kommer jag att sakna de glada skratten, den aldrig sviktande omtanken och närvaron i samtalen då vi träffades, hade kontakt via telefon eller sms, och vetskapen om att hon alltid fanns… Lis-Britt lämnar ett stort tomrum efter sig, men också mängder av minnen, som jag med tacksamhet alltid kommer att bära med mig.

Marianne Leander-Larsson