Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Nils Axel Alsén

Förre överläkaren Nils Axel Alsén, har två dagar efter sin 81-årsdag stilla insomnat i sitt hem i Västerås. Närmast sörjande är Anita, livskamrat sedan 37 år, barnen i ett tidigare äktenskap, Björn, Lovisa och Jonas, barnbarn samt syskonen Gunilla och Åke med familjer.

Sassa, som Nils Axel kallades av sina vänner, växte upp på Kungsholmen i Stockholm och vi lärde känna varandra i Fagerlind-Moselius´ lågstadieskola på Norr Mälarstrand, som låg ett kvarter från hans hem. Det skulle visa sig bli en utmärkt start på våra studier och livslånga vänskap. Då var Sassa ganska ”busig”, föga uppskattat av pappa Olof, Sveriges dåvarande justitiekansler. Vi fortsatte att vara klasskamrater i realskolan på Norra Latin och i gymnasiet på Östra Real, där vi tog studenten. Därefter valde vi båda att utbilda oss till läkare på Karolinska, vilket innebar att vi var studiekamrater i nära 20 års tid! Vi kom även att samtidigt konfirmeras i S:ta Clara kyrka och göra värnplikten vid T1 i Linköping!

Att Sassa var en utpräglad tävlingsmänniska visade sig tidigt, vi tävlade jämt om vem som var bäst! Tydligast framkom detta när Sassa under gymnasieåren började träna judo. Han blev, från 1962, svensk mästare fyra år i rad och nordisk mästare 1964. Samma år deltog han i EM och kvalificerade sig året därpå till VM i Rio, där han dessvärre erhöll en armskada, som omöjliggjorde fortsatt brottning. Sassa var stark, envis och mycket träningsvillig vilket lade grunden till hans framgångar. Till detta kan läggas en vilja av stål!

Direkt efter läkarlegitimationen fick Sassa tjänst på Västerås lasarett, som han blev trogen under hela sin läkargärning. Det innebar tidvis tungt arbete med omfattande övertidstjänstgöring, samtidigt som han hade hus, hem och barn samt 2 sommarstugor att sköta. Han visade stor skicklighet och noggrannhet i sitt yrke som patolog och erhöll tidigt en överläkartjänst.

Avkoppling sökte Sassa främst på sitt älskade sommarhus på Utö, helst under segel på sin IF-båt. På senare år kom kajakpaddling att bli det mest uppskattade nöjet med regelbundna turer till Huvudskär och några gånger runt Lofotens kust. Han gillade utmaningar av allahanda slag, särskilt när det gällde fysiska prestationer och utvecklade med åren en livsstil med drag av asketism.

Jag har med Sassa förlorat en mycket kär vän och kollega, som jag kunnat diskutera allt som hänt i våra liv, ända från våra första skolår och fram till vårt sista samtal, två dagar före det oväntade slutet. Han lämnar ett mycket stort tomrum efter sig.

Bertil Jonson