Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomrum efter hängiven konstnär

I dag begravs Tommy Glans, mångårig scenograf vid Teater Västmanland. Han jobbade intensivt in i det sista, men undvek de egna premi-ärerna. Så även när Romeo och Signe hade premiär på pingstafton, Staffan Westerbergs pjäs som Tommy scenograferat tillsammans med livskamraten och kollegan Lisbet Wahlström.

Annons

Tommy började som sjuttonåring arbeta på Göteborgs stadsteater. I början fick han tvätta penslar och statera på kvällarna, sedan blev han dekormålare.

Han tillhörde pionjärerna som drog i gång Norrbottensteatern i Luleå 1967, och var med och drev fram den moderna svenska barnteatern, rumsteatern och kvalitetssatsningarna på regionteatrarna för att alla, oavsett var i landet de bodde, skulle kunna delta i kulturlivet. Han jobbade också på Stockholms stadsteater, Norske teatret i Oslo, barnteatern CYPT i USA, i Estland och som lärare på Dramatiska institutet.

Han gjorde scenografin till Unga Riks kultföreställning av Barbro Lindgrens Sagan om dn lilla farbrorn som turnerade i Sverige, Frankrike, Spanien, Ryssland, USA, Kanada, Australien och på sjunde året mellanlandade i Västerås på väg till den allra sista turnén i Japan.

Tommy hade temperament och det fanns de som tyckte att han var besvärlig. Exempelvis när han fyllde scenrummet till Augosto Boals pjäs Resa utan slut med sand, men regissören Alejandro Quintana och publiken jublade åt teaterrummet med sanden krattad i en evighetsspiral och punktbelysta stenar som omgavs av korrugerad plåt och tegel.

Samtidigt stod han med båda benen på marken och framhöll att Peter Brook (brittisk regissör med världsrykte) använde minst fem gånger så mycket sand i sin fenomenala uppsättning av Carmen, medan Teater Västmanland dimensionerade sanden för att kunna turnera i länet.

Första gången Finn Poulsen, konstnärlig ledare för Teater Västmanland, och Tommy jobbade tillsammans var i början av 1980-talet med Selma Lagerlöfs Bortbytingen. Tommy gjorde en scenplats i miniatyr och sedan grovspelade de igenom hela pjäsen med dockor innan de tog med sig modellen till Göran Tunström som dramatiserade berättelsen. Finn ville återskapa den stämning han upplevt hos sin mormor under åskvädren när hon satt vid fotogenlampan och berättade medan vågorna rullade mot stranden. Resultatet blev en uppsättning där strålkastarna ersattes av skomakarlampor med olika starka glödlampor och en fotogenlampa.

Pjäsens helhet var det primära för Tommy. Det handlade inte om att avbilda verklig-heten utan om att skapa en förhöjd stämning, en känsla som bar fram berättelsen och regitanken.

Andra regissörer som Tommy jobbade med var Leif Sundberg och Allan Edwall. Tillsammans med den förstnämnde gjorde han en prisad uppsättning av Blodsbröllop, men den andra Edit – Tummelisas mamma. När titelrollsinnehavaren drog med fingret längs det gummiskynke som utgjorde scenografin hördes ett genomträngande irkk-ljud samtidigt som den gulvita väggen böljade som om en dubbelgångare rörde sig på andra sidan.

Ljussättningen var viktig och i fjolårssuccén Mig äger ingen satte Tommy ljus tillsammans med parhästen Christer Billström.

De scenografier Tommy gjorde för Teater Västmanland visar hans mångsidighet. I Tolv edsvurna skapade han exempelvis ett stängt rum utan bord där juryledamöterna rörde sig på och kring sina stålstolar medan de diskuterade om den unge anklagade skulle frias för mord på sin far eller dömas och därmed avrättas.

Jag minns även Skateboardrampen med kulörta tivolilampor som övergick i himlavalv till Kanelbiten, Stundens barn, vridscenen som snurrade allt snabbare i Nya Processen, Zolas Jorden som utomhusteater (där läktaren till den elisabetanska turnéteater som gjordes för Poulsens uppsättning av Romeo och Juliet återanvändes), den upplysta industribasilikan i gamla valsverket som fick härbärgera Swedenborgs Världsägg, den rosamålade halltrappan i Alan Ayckbournes En fröjdefull jul, 1600-talets byggplats i Tartuffes på utsidan så propra hus... Uppsättningarna Kärleksbrev och Romeo och Signe finns fortfarande på Teater Västmanlands repertoar.

Drygt 30 år har gått sedan Tommy började arbeta vid teatern i Västerås. För honom var det ensemblen med sin samlade kunskap som utgjorde Teater Västmanland, inte teaterhuset. Periodvis jobbade han även på Uppsala stadsteater och Länsteatern i Örebro.

Dessvärre hann han aldrig förverkliga nästa steg, att som pensionär återuppta det egna skulpterandet i ateljén hemmavid, utan att ständigt tvingas att jobba mot nästa premiärdatum.

Teater är ögonblickets konst, desto viktigare att även den scenografiska delen vårdas för eftervärlden. Tommy Glans konstnärliga arv: scenmodeller, affischer, kostymteckningar, bilder, idémässiga anteckningar, ljusskisser och annat måste bevaras och visas. Även om det naturligtvis inte kan fylla det tomrum han lämnar. Han hävdade allvaret och konsten och gjorde 150 egna scenografier och medverkade med ytterligare lika många som koordinator och konstruktör åt andra scenografer.