Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV-sändningar till vattentornet!

Artikel 214 av 267
Nostalgi - 50-talet
Visa alla artiklar

Nu har det skett - i serveringen på nya vattentornets krön i Västerås satt på onsdagsförmiddagen ett 25-tal personer och såg television.

Annons

VLT 5 november 1953.

Utsändningen kom från tekniska högskolans lilla 300-watts experimentsändare i Stockholm, och när mottagningen var som bäst liknade den en gammal och något repig åttamillimeters film, sådan den visas på "hembiografer".

Länstidningen hade inbjudit "televisionsgänget" från Köpings tekniska institut till ett inofficiellt televisionsprov på vattentornet nför några inbjudna tekniker och intresserade.

Provet hade inte offentliggjorts i förväg - dels kunde man frukta en massinvasion till tornet, och dels visste man ju inte om experimentet skulle lyckas. Så mycket roligare blev det att man fick fram en efter omständigheterna god bildöverföring.

Experimentsändningarna pågår onsdagar kl. 14-16, och i god tid anlände televisionsbyggarna från KTI med rektor Ingvar Lillieroth och ingenjör Signar Johansson i spetsen.

De reste en provisorisk stålrörsantenn ute på plattformen, placerade TV-mottagare på ett fönsterbord och anordnade en jordledning till åskledaren.

Man slog på strömmen och drog in en djupandning.

Klockan var en kvart före utsatt tid, så det var ovisst om sändningen ännu börjat. Den inledes alltid med en stillbild bestående av koncentriska cirklar, en del streckmönster och ett indianhuvud, en rent magisk bild för den som letar efter syner i etern.

Tomgångsflimret började på den rektangulära rutan, och plöstsligt visade sig en svart halvcirkel.

Då drog ett segervisst leende över TV-byggarnas anleten, och ingenjör Johansson sa:

- Där har vi bilden!

Någon minut senare, efter vridningar på åtskilliga rattar, projicerades hela inställningsbilden på skärmen och segern var vunnen.

Det skulle emellertid bli roligare än så. Strax efter klockan 14 började man köra en kortfilm och på den ljusdarrande rutan läste man orden Vår i Österrike. Och så följde ett svep genom alperna med snöiga toppar och grönskande dalar, idylliska värdshus och sportande människor.

Störningar uppträdde ofta och ritade svarta streck över bilden.

Man gissade att det var en flygtur på F1.

När mottagningen blev för svag orkade inte synkroniseringsimpulserna styra bilderna, utan de hoppade ur läge som man någon gång kan se på bio.

En anmärkningsvärt bra scen fastnade i minnet: en simhoppare dök i en simbassäng, och vattnet skummade om honom.

Dis bromsar vågorna.

Över huvud taget bjöd första halvtimmen på stundtals riktigt njutbar överföring, och tar man i betraktelse det långa avståndet, ungefär det dubbla mot vad som anses normalt för hygglig överföring, och sändarens ringa styrka - 300 watt mot 50 kilowatt för planerade televisionssändare -, så måste provet sägas vara synnerligen lyckat.

Sedan mattades bilderna betydligt, och orsaken kunde man upptäcka genom en blick ut genom fönstren. Det mulnade över och blev disigt. Ökad luftfuktighet bromsar de korta vågorna betydligt.

Beröm åt byggarna

- Provet blev mera lyckat än vad jag vågat hoppas, och byggarna har gjort ett bra arbete, sade 1:ste sektionsingenjör Sixten Pauli vid televerket, som jämte telekommisarie Sven Anell och överkontrollör Sven Westman var intresserade åskådare.

- Precis som när man för trettio år sedan började pillra med radio, log polismästare Otto Stålhane. Han har inte släppt sin gamla radiohobby riktigt än.

- Undrar just hur det går med biograferna, när det här släpps lös på allvar, sade drätselkammarordföranden Gustaf Olsson.

I övrigt var Västerås radioklubb manstarkt representerad och källarmästare Sund tittade och strök sig om hakan och undrade om inte en sådan där apparat skulle kunna bli en god ersättning för de uteblivna vinrättigheterna . . .

Inte urpremiär . . .

Var nu detta urpremiär på television för Västerås? Det vågar man nog inte påstå.

Redan före kriget tog man emot television här, låt vara efter ett helt annat och gammalmodigt system med s.k. Nipkowskiva.

Redan 1950 provade amatören Paul Johansson - numera bosatt i Sala - en televisionsmottagare enligt det moderna systemet. Men det var första gången man använde det höga vattentornet för proven och det är tvivelaktigt om man tidigare lyckats få så pass bildkvalité som erhölls under de bästa minuterna här.

150 meter under Stockholm

- Antennen på tornet ligger ungefär 150 mter under Stockholms horisont, omtalade ingenjör Johansson.

- Det är ju betydligt bättre än vid provet i Kungsör, där vi låg ungefär 450 mter under.

Den radiointresserade kanske vill höra, att mottagarens frekvensområde ligger på 61-68 Mp/s med bildbärarvågens frekvens på 62.25 Mp/s och ljudbärarens frekvens på 67,75 Mp/s.

- Apparaten har byggts av eleverna på den teletekniska linjen och vi har funderat på att låta varje kull bygga en sådan här TV-mottagare, sade rektor Lillieroth.

- Det stöter visserligen på ekonomiska svårigheter - delarna kostar nära en tusenlapp inalles - men vi funderar på att ordna ett lotteri på den färdiga mottagaren.

Så packade man in grejorna i amatören Olle Göranssons skåpbil och TV-pionjärerna drog nöjda med sin dag tillbaka till Köping, där fortsättning följer på stadens vattentorn.

FAX

Annons