Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var det en sierska som satt i begravningsbåten i Tuna?

Artikel 172 av 195
Nostalgi - Antikt
Visa alla artiklar

Guldskatten från Tuna i all ära. Frågan är ändå om inte en sydd stockbåt från 800-talet kittlar fantasin mer.

Annons

27 augusti 1953: på ett svartvitt foto syns amanuens Else Nordahl och fil lic Erik Nyhlén vid det förnäma båtgravsfyndet. Bakom dem syns rester av flera kärl och föremål.

Då grävdes båten fram för att bevaras. Där träet var för tunt, det handlar om millimetrar på vissa ställen, följde man båtens linjer i leran.

– På 1950-talet lackades båten för att hålla, lacken blev tjock och mörk som en slags plast, säger museipedagogen Anna Bratås.

Sedan dess har båten funnits för beskådande med lite uppehåll för renovering.

– När museet fick de nya lokalerna lämnades båten in för konservering, för att hålla för att visas upp.

Lacken har skrapats bort och sprickor i träet har lagats med bivax. Nu syns träytan på ett bättre sätt.

Botten i båten är gjord av en urholkad stock. Sidorna har sytts fast med vidjor. På ett ställe syns en lagning av ek.

– Det är en båt som använts.

Båten kommer från ett gravfält med 90 gravar i Tuna. Den viktigaste kallas grav X, det är en kammargrav där en kvinna fått med sig Tunaguldet. En av skandinaviens guldrikaste gravar.

– De är inte samtida, men man tror att skaparna av båtgravarna var medvetna om att hon fanns där.

Båtgravarna ligger nära kammaren.

Av de åtta båtgravar som grävdes ut på 1950-talet var träet bevarat i en.

DNA-tester på två av kvinnorna i båtgravarna visar att de är släkt med varandra – mor och dotter eller systrar. Kanske är alla kvinnorna i båtgravarna släkt med varandra i flera generationer?

I den sydda stockbåten hade kvinnan fått med sig en stav, något som hittats i flera kvinnogravar i landet.

– Man tror att det är en sierskestav. Ett sätt att få kontakt med gudarna, som en slags antenn, säger Anna Bratås.

Kvinnorna kallas völvor efter det fornnordiska ordet völr, som betyder stavbärerska eller stavbärare. Staven i stockbåten gick inte att rädda, men en replik har gjorts.

Andra fynd i just den båten är kvinnans smycken, ett halsband av glaspärlor med hängen gjorda av arabiska mynt.

När kvinnan begravdes halvsatt hon med ansiktet mot fören, på en bädd av mossa och fräken.

Över graven gjordes en stenpackning i form av en båt, nio meter lång och två meter bred.

– Badelunda var ett maktcentrum under järnåldern, det visar fynden. Det är fascinerande att vi hittat arabiska mynt, glas från Rhen och det berömda Tunahalsbandet är troligtvis tillverkat i Danmark. Det visar på många kontakter med övriga världen, säger Anna Bratås.

Begravningsbåten finns att se på Västmanlands Läns museum. 

Här kan du läsa om arkeologen som ledde utgrävningarna 1953. Claes-Göran var nio år när utgrävningarna gjordes på hans föräldrars tomt.

Här kan du läsa om huset som fortfarande har båtgraven under vardagsrumsgolvet, och här hittar du en artikel som resonerar mer om vem kvinnan i båten kan vara.

Annons