Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla överens: Fel att straffa Lennart

Politiker och tjänstemän är rörande eniga: visselblåsare får under inga villkor straffas. Ändå sker det. Och det är tunt med idéer om hur en förändring ska åstadkommas.

Annons

I går berättade VLT om Lennart Eriksson, som under ett lönesamtal fick höra att han varit illojal mot ålderdomshemmet han arbetar på när han kontaktade VLT om missförhållanden.

En genomgång av VLT:s arkiv visar att han inte är unik. Den som slår larm hamnar ofta i onåd (se faktaruta).

Kristina Olström, tillförordnad personaldirektör för Västerås stad, anser att det som hänt på Daggrosen är djupt beklagligt, men ser inte att det skulle handla om något systemfel.

– Jag har svårt att säga att jag tycker det. Min bild är ändå att vi värnar om yttrandefriheten och vi utbildar våra chefer kontinuerligt.

Proaros ordförande, Åke Wahlsten (MP), ser visselblåsare som en tillgång.

Likväl går det ofta illa för dem som larmar. Vad ska ni göra åt det?

– Vi får se över behovet av förstärkta utbildningsinsatser.

Men det har ju inte hjälpt hittills?

– Då har vi inte varit tillräckligt bra på det.

Kommunstyrelsens ordförande, Ulla Persson (S), är osäker på om det hjälper med utbildningar där man diskuterar yttrandefrihet på ett teoretiskt plan.

Meddelarfrihet är lätt att ställa upp på, men när det är det egna chefsskapet som ifrågasätts av en medarbetare kan det vara svårt att vara lika vidsynt.

– Man kanske måste spela rollspel, så att man som chef får känna hur det är att bli utsatt och ändå kunna hålla meddelarfrihetens fana högt?

De slog också larm

Seksan Wanthatham arbetade också på Daggrosens ålderdomshem. 2004 anmälde han två kolleger som han ansåg struntade i de gamla under sina nattpass. Vanvården bekräftades i viss utsträckning och förändringar gjordes. Men Seksan stöttes ut och kände sig tvungen att sluta. Han sökte andra jobb inom Proaros, men fick inget trots goda meriter.

63-åriga Laila Pörtfors arbetade på missbrukarboendet Krutbacken. 2006 slog hon larm om att en kriminellt belastad man som inte var inskriven i verksamheten tilläts vistas i lokalerna. Det hände att han både åt och sov där, och han förvarade även narkotika i boendet.

Lailas protest blev inte populär och Proaros valde att omplacera henne. När hon vägrade sades hon upp på grund av arbetsvägran. Laila Pörtfors stämde Västerås stad, men 2009 förlorade hon tvisten i Västmanlands tingsrätt.

Mer läsning

Annons