Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjälplös efter bruten fot - fick ingen hjälp

Christina Fahlman var helt ensam och hade ingen chans att gå ut och handla eller att laga mat. Men trots att hon hade bruten fot så fick hon länge ingen hjälp i hemmet av Västerås stad.

Annons
”Skälig levnadsnivå”. Christina Fahlman fick vänta länge på att få hjälp av kommunen. ”Jag är förvisad till min Ikea-pall i köket”, berättar hon.

När VLT möter henne är hon samlad, men mycket arg på Västerås stad.

– Samhället ska inte bara stänga igen all verksamhet bara för att det är långhelg. Och varför är det så svårt att få tag på någon biståndshandläggare via telefon på kommunen? Jag började ringa den 17 december.

Christina Fahlman flyttade från Borås till Västerås i början av december. Hon hade då inga vänner eller bekanta i Västerås.

Det hade inte gått många dagar innan hon ramlade och bröt foten. Hon hamnade på sjukhuset, men skickades snart hem.

Men hon insåg snabbt själv att hon inte skulle klara sig på egen hand.

Hon hade nästan ingen mat hemma och kunde absolut inte ta sig till affären.

– Jag är förvisad till min Ikea-pall i köket. Jag kan skjuta pallen fram och tillbaka över köksgolvet. Jag kan också ta mig fram lite på kryckor, men jag kan inte bära något.

Alltså måste hon få hjälp. Det hela förvärrades av att hon har diabetes, och behöver mat för att hennes blodsocker inte ska hamna på en farligt låg nivå.

– Jag har aldrig behövt någon sådan här hjälp tidigare. Jag har arbetat inom vården och vi är ju kända för att inte själva be om hjälp.

Men denna gång var hon tvungen.

Hon försökte att få kontakt med de sociala myndigheterna. Det visade sig vara svårt. Det stupade redan på första steget: Att få tag på en biståndshandläggare som kunde ta ett beslut.

Många dagar gick. Telefonsamtalen blev många. Hon hänvisades än hit, än dit. Hon satt i telefonköer till telefonnummer där ingen svarade. Nästan alla ansvariga var lediga.

– De sa också att de skickat e-post till biståndshandläggare, men ingen hörde av sig. En vänlig granne hjälpte mig med inköp, men någon mat kunde jag ju inte laga.

Under julhelgen fick hon äta vid diskbänken. Det blev fil och lite keso. En dyster julhelg i ensamhet.

Till slut fick hon tag på en tjänsteman, och först efter julhelgen kom beslutet: Hon hade rätt till hjälp i hemmet.

– Men de tog beslutet utan att vara hemma hos mig och se vad jag hade för behov. Jag får fortsätta att äta, sittande på min pall vid diskbänken. Detta kallas ”skälig levnadsnivå”.

Men det är myndigheterna hon är arg på, inte hemtjänstpersonalen som nu kommer med mat.

– Nej, hemtjänstpersonalen har varit helt underbar. Men på kommunen skulle de ha utbildning i bemötande och empati. Jag tror att det är fler än jag som har råkat illa ut. Mitt första intryck av Västerås, min nya hemstad, har inte varit gott.

Mer läsning

Annons