Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag kan inte bära mina barn"

(Uppdaterad 14.14) Tredje dagen av rättegången mot det bedrägeriåtalade paret inleddes där dag 2 avslutades i måndags; förhören med den 39-åriga kvinnan fortsätter.

Annons

Först genom att Försäkringskassans juridiska ombud frågar om detaljer i kvinnans dagliga liv och om hur hon klarar av att sköta de dagliga sysslorna.

Därefter ska makarnas försvarsadvokater få ställa sina frågor till kvinnan.

Rättegången gäller, som tidigare nämnts, frågan om den 39-åriga kvinnan är så rörelsehindrad och besvärad av sitt handikapp att det motiverar den personliga assistans hon haft genom Försäkringskassans försorg.

Enligt åklagaren har kvinnans faktiska handikapp - ett höftfel - inte hindrat hennes dagliga livsföring med arbete i makarnas kiosk, promenader med barnen, normala hushålls- och familjeaktiviteter.

Däremot har det enligt åtalet överdrivits och använts som förevändning för att maken - som anställts som hennes personlige assistent - har kunnat ta ut miljonbelopp i lön via ett assistansbolag.

Både mannen och kvinnan har under de tidigare rättegångsdagarna förnekat bedrägeri, framhållit kvinnans handikapp och skjutit skulden för felaktigheter i blanketter och andra myndighetspapper på en företrädare för kvinnans ursprungliga assistansbolag.

Den mannen har inte kunnat nås under polisutredningen.

Däremot kommer, under torsdagen och på måndag då vittnesförhören är inplanerade, läkare, personal från Försäkringskassan som tidigare träffat kvinnan att vittna om hennes hälsotillstånd.

Även representant eller representanter för assistansbolag som använts senare och som inte påståtts vara delaktiga i något oegentligt kommer att vittna.

Kvinnans försvarsadvokat Amanda Hikes inleder utfrågningen av sin klient genom att noga gå igenom hennes hälsotillstånd.

Och hur hon påverkades av medicinen mot sina smärtor som höftfelet medför:

- När jag tog de där starka medicinerna var jag sömnig och trött hela tiden.

Enligt kvinnan är hennes handikapp sådant att hon endast i mycket begränsad omfattning kan delta i hemmets och barnens skötsel:

- Om något måste göras i hemmet så gör han (maken, anm) det, framhöll kvinnan då hon berättade om hur beroende hon är av makens insatser för sin dagliga livsföring.

- Om jag anstränger mig får jag mycket ont i vänstra höften, vänstra benet. Jag får värk när jag sitter länge och när jag står länge. Jag måste ändra ställning ofta när jag sitter eller står, sade kvinnan vidare.

- Jag kan inte bära mina barn och jag har inget körkort, så jag kan inte skjutsa mina barn, sade kvinnan då hon berättade om livet som flerbarnsmor.

- Jag kan bara gå en kort tid utan stöd, förklarade kvinnan och fortsatte:

- Om jag går längre får jag mycket ont.

-- Uppdaterat 10:29 --

Som tidigare nämnts har den 39-åriga kvinnan svåra läs- och skrivsvårigheter.

På fråga från advokat Hikes förklarade hon att hon inte vet vad som skrivits om henne:

- Jag har berättat fakta om min sjukdom. Än idag vet jag inte vad som skrivits.

Advokat Hikes:

- Har du någon gång ljugit för någon om din sjukdom?

Kvinnan:

- Absolut inte.

Advokat Hikes:

- Har du hört någon annan ljuga om din sjukdom?

Kvinnan:

- Svaret är nej.

Advokat Hikes frågade också sin klient om hon diskuterat sin sjukdom/ sitt handikapp med någon annan; vänner, bekanta, personal från barnens skola och så vidare.

- Under 38 år har jag försökt dölja mitt handikapp. När jag går ser alla hur jag går, men ingen ser vilka smärtor jag har.

Därefter fortsatte kvinnan - utan att frågan väckts av försvararen - med att återigen lägga skulden på representanten för det ursprungliga assistansbolaget, för alla uppgifter som kan finnas om att hon skulle ha varit ständigt rullstolsburen.

Advokat Hikes:

- Har du fått någon information från Försäkringskassan?

Kvinnan:

- Jag har inte fått någon information. Personalen från Försäkringskassan bad (representantens namn) att informera mig, men det gjorde han aldrig.

Rätten har börjat förhöra det första vittnet, den man som tog över restaurangen i Västerås som de åtalade makarna ägde under ett halvår, innan de köpte kiosken.

I förhör med polisen sade vittnet att han flera gånger sett kvinnan sitta i kassan då han en kort tid före övertagandet besökte restaurangen ofta.

På fråga från åklagaren bekräftade vittnet de uppgifterna.

Och tillade att kvinnan vistades på restaurangen relativt långa perioder men ibland lämnade den för att ta hand om barnen. Ibland skjutsad av maken, ibland inte:- De bodde så nära restaurangen, ibland gick hon hem.

Statsåklagare Bengt Kulin:

- Var (makens namn) kvar på restaurangen?

Vittnet:

- Ja.

Åklagaren:

- Vad gjorde (makens namn) på restaurangen?

Vittnet:

- Han gjorde lite av det mesta som behövde göras.

Åklagaren:

- Lade du märke till om hustrun hade något handikapp?

- Ena benet var något kortare. Det såg jag när hon gick. Annars såg jag inte något.

Mannens försvarsadvokat Hans Greijer frågade vittnet om han verkligen visste varthän kvinnan gick då hon lämnade restaurangen.

- Det vet jag inte. Jag ville inte fråga om sådant som inte rörde restaurangen.

Advokat Greijer frågade också hur han visste att kvinnan verkligen gick hem.

- Jag vet inte. Hon kan ha gått för att träffa vänner eller gått ut på stan. Jag fick en känsla av att hon gick hem för att de bodde så nära.

På advokat Greijers fråga berättade vittnet att kvinnan hade svårt att ta betalt av kunder. Varje gång fick maken hjälpa henne.

Rätten har nu kallat nästa vittne, en kvinna som arbetade inom hemtjänsten på den ort i Västmanland makarna bodde på åren 2003-2004.

Vittnet berättade om att hemtjänsten, efter beslut från den aktuella kommunens biståndshandläggare, hjälpte henne upp, ordnade frukost och hjälpte henne med toalettbestyr på morgon och vid lunch.

Redan då reagerade kvinnan på att makarna hade en liten pojke hemma väldigt ofta då 2003-2004, i stället för att söka barnomsorg:

- Att ha en liten pojke hemma så ofta då mamman är sjuk...

Vittnet gjorde också den märkliga iakttagelsen att den lille pojken drog i sin mamma som om han ville ha hjälp av henne:

- Men hon puttade bort honom.

Vidare sade vittnet att hennes känsla var att kvinnan överdrev sitt hjälpbehov:

- Hon kunde fler saker än hon visade.

Flera år senare, år 2011 i juli, såg vittnet den 39-åriga kvinnan på ett utomhusevenemang i Västerås och reagerade på att hon kunde gå:

- Hon bar och ammade ett litet barn.

Vidare såg vittnet kvinnan sittande på en filt i sällskap med en annan kvinna under festivalen. Hon såg inte maken - som enligt egen uppgift åtföljt sin hustru till festivalen.

Vittnena avlöser varandra. Nu ett vittne som ätit vid ett flertal tillfällen på den restaurang makarna ägde under ett halvår innan de köpte kiosken.

Även han bekräftade, på åklagarens frågor, att hon fanns på plats vid kassan för att ta betalt.

Oftast kom vittnet vid lunch, minst en gång i veckan, eftersom hans arbetsplats låg nära. Några tillfällen både lunch och middag. Då fanns kvinnan på plats både lunch och middag åtminstone några gånger.

Åklagaren:

- Såg du om hon gjorde något annat än stod i kassan?

Vittnet:

- Någon gång bakade hon bröd, det var allt.

Ännu ett vittne; en kvinna som arbetar på ett av makarnas barns förskola.

Åklagare:

- Vem har hämtar barnet?

Vittnet:

- Det har varit mamma, det har varit pappa, det har varit storebror.

Åklagaren:

- Hur har (kvinnan) tagit sig till er?

Vittnet:

- Jag har sett att hon gått, ibland blivit skjutsad. Sen finns det gånger man inte ser.

Åklagaren:

- Har hon haft någon form av stöd när hon gått?

Vittnet:

- Nej, inget alls. När barnet var mindre hade hon barnvagn.

Vittnet berättade också att kvinnans barn alltid gått heltid även då kvinnan var hemma med ett spädbarn. Enligt Västerås stads regler får barn normalt sett bara 15 timmars barnomsorg under sådana omständigheter.

- Men de hade barnet på heltid hela tiden hos oss. Anledningen, vilket både mamman och pappan sagt till oss, var att mamman skulle arbeta i kiosken.

Åklagaren:

-Sade både mannen och kvinnan det?

Vittnet:

- Ja.

Advokat Greijer frågade vittnet om en konflikt om förskolans bestämmelser och ordningsregler, vilken förevarit mellan mannen och vittnet.

Vittnet påtalade för familjen att barnen måste hämtas och lämnas på bestämda tider, och att barnen inte kunde komma och gå som det passade.

- Han sade att han skulle se till att jag fick sparken. Men den konflikten hade ingenting med frågan om de 15 timmarna att göra.

Advokat Greijer frågade också maken om det kunde stämma att hustrun bakat bröd, vilket ett ovannämnt vittne påstod:

- Hon har aldrig bakat bröd.

Enligt maken kan vittnet ha sett en annan kvinna, hustrun till en tidigare restaurangägare, som bakat bröd.

Åklagaren:

- Finns den kvinnan med i restaurangens personalliggare?

Mannen:

- Jag vet inte, minns inte.

Åklagaren:

- Varför vet du inte det?

Mannen:

- Jag minns inte.

Nästa vittne är en kvinna som till en början var anställd i det assistansbolag som ägts av den representant för bolaget som makarna menar skött all pappersexercis.

Hennes uppgift var att skriva de papper om personlig assistans som behövdes, klarlade kvinnans behov av hjälp och stöd i vardagslivet.

- Det var väldigt länge sedan... det jag kommer ihåg är att hon hade väldigt svårt att röra sig på grund av en skada i ryggen.

Åklagaren:

- Behövde hon rullstol?

Vittnet:

- Det jag kommer ihåg är att hon behövde rullstol vid förflyttning långa sträckor.

Vittnet sade också att ägaren/representanten (som då var vittnets chef) vid något tillfälle sade till henne att kvinnan "inte var så sjuk som det såg ut":

- Men det skulle jag inte lägga mig i. (Ägarens/representantens namn) är inte en man som man säger emot.

Vittnet berättade också om hennes förvåning då hon vid polisförhör förstått att kvinnan setts på polisens filmer och bilder då hon gick omkring.

- Jag blev väldigt, väldigt förvånad.

Dittills hade hon aldrig sett någon anledning att ifrågasätta kvinnans uppgifter eller sjukdom, framhöll hon.

Vittnet bekräftar också makens uppgifter i tidigare förhör med honom, om att representanten/ägaren sett till att det fanns en bunt tidsrapporter "in blanco", alltså undertecknade av maken men som senare fylldes i av ägaren/representanten.

- Det var mest praktiskt så.

Vittnet menade, på fråga från rättens ordförande, att kvinnan inte kunde gå längre än 25-30 meter utan rullstol:

- Eftersom hon inte kunde ta sig från sängen till toaletten utan stöd.

Vittnet, kvinnan som arbetade i det assistansbolag som ägdes av den tidigare omnämnde ägaren/representanten, förhördes vidare av advokat Greijer:

- Vi hade många skilda åsikter om hur man skulle bedriva assistans, men det var (ägarens/ representantens namn) ord som gällde, sade kvinnan.

Hon hade som anställd inget inflytande i assistansbolaget, framhöll hon.

Hon blev sedermera uppsagd via sms, orsaken var de skilda åsikterna om hur ett assistansbolag skulle bedrivas:

- Jag tyckte att (ägaren/ representantens namn) utnyttjade brukarna då han lånade ut pengar till dem för att försätta dem i beroendeställning till honom.

Nästa vittne arbetade som biståndshandläggare i den västmanländska kommun makarna bodde i innan de flyttade till Västerås.

Handläggaren berättade om de beslut som fattades om hemtjänst, baserade på kvinnans tillstånd.

Eftersom det gått lång tid sade vittnet att hon inte minns om hon sett något läkarintyg som styrkte kvinnans besvär:

- Det jag minns är att hon låg vid de hembesök som gjordes 2003-2004 och inte kunde sitta upp längre stunder.

Advokat Greijer:

- Såg du någon anledning att misstro uppgifterna om kvinnans hälsa.

- Ibland kan man begära in intyg.

På frågor från statsåklagare Kulin framkommer tvivel från vittnets sida om något läkarintyg över huvud taget avkrävdes.

- Vi begär inte in läkarintyg vid varje ansökan, sade vittnet och förklarade att om den ansökande vid biståndshandläggarens hembesök verkar trovärdig och besvären äkta är det inte säkert att läkarintyg krävs, i den aktuella kommunen.

Ett annat vittne, en lärare som haft ett av barnen i skolan, berättade att hon sett den åtalade kvinnan med svår hälta vid samtliga de tillfällen vittnet såg henne.

Åklagaren frågade om kvinnan gått med hjälpmedel:

- Nej, barnvagn ibland.

Därmed var tredje rättegångsdagen slut. Måndagen 25 juni fortsätter då bland annat läkare som behandlat kvinnan samt personal från Försäkringskassan som handlagt hennes ärende ska vittna.

Mer läsning

Annons