Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi trodde att Sverige var väl förberett inför uppgiften. Några dygn senare var vi smärtsamt medvetna om att så inte var fallet.

Kravallerna i Göteborg 2001 överskuggade det mesta av vad som sades på EU-toppmötet. 2009 kom samtalen och resultaten i fokus. Ändå är det, egendomligt nog, mötet i Göteborg vi minns mest.

I dag för tio år sedan, den 13 juni 2001, var vi ännu lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Jo, vi visste att Sverige inom ett par dagar skulle stå värd för sitt allra första EU-toppmöte efter ett halvår som ordförande. Vi visste att många av Europas politiska högdjur skulle komma, liksom USA:s dåvarande president George W Bush. Vi trodde att Sverige var väl förberett inför uppgiften. Några dygn senare var vi smärtsamt medvetna om att så inte var fallet.

Dittills hade vi bara sett bilder från storstäder från andra håll i världen, på kravaller och sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i samband med exempelvis G8- eller WTO-möten. Det skulle inte hända här – trodde vi.

Men det hände. Få minns vad som egentligen avhandlades på det där toppmötet, men många minns bilderna från ett belägrat Göteborg. Gatstenskastande aktivister, svartklädda maskerade bråkmakare, gatufester som uraratade, poliser med batonger, polis med hundar, ridande polis, förstörda uteserveringar på Kungsportsavenyn – och poliser som avfyrade sina vapen i tumultet. Vi minns 19-årige Hannes Westberg, som var en av dem som hamnade i vägen för en av de avlossade kulorna, och som höll på att dö av de skador han fick.

Vi minns också den massiva kritiken mot polisens insats under toppmötet, inte minst den mot Hvitfeldtska gymnasiet, där många aktivister bodde. Vi minns containrarna som ställdes i en cirkel runt skolan och som var avsedda att hindra aktivisterna från att ta sig ut på stan. Vi minns stormningen av Schillerska gymnasiet, efter att ett felaktigt tips gjort gällande att där fanns personer som hade vapen med sig.

Jubileer brukar oftast vara något att fira, eller åtminstone högtidlighålla, men EU-toppmötet i Göteborg 2001 hamnar inte i någondera kategorin. Hade inte kravallerna inträffat hade nog 10-årsjubileet av Sveriges första EU-toppmöte snarare gått tämligen obemärkt förbi.

Ändå bröts ny mark för EU under de där dagarna i Göteborg. Unionen stod då inför sin största utvidgning någonsin – 15 länder skulle på sikt bli 27 – och under toppmötet upprättade man en tidtabell för när de olika kandidatländerna skulle bli medlemmar. På gott och ont, bör tilläggas. Att exempelvis släppa in Cypern i EU:s stugvärme – innan öns egna problem var lösta – var kanske inte det mest lyckade beslutet.

Huruvida unionen verkligen var redo att ta emot så många nya medlemsländer har också ifrågasatts och diskuterats – antalet ledamöter i EU-parlamentet, antalet kommissionärer är bara några av spörsmålen.

Men någonting lärde vi oss förmodligen av de våldsamma upploppen 2001. Visst förekom det protester i samband med Sveriges senaste ordförandeskap hösten 2009 men några upplopp liknande de som drabbade Göteborg såg vi inte skymten av. Polisens nya arbetssätt vid demonstrationer, med inspiration från Danmark (att lugna ned situationen i stället för att gå i konfrontation), tycks ha varit framgångsrikt.

Så nog kan man säga att Sverige var bättre förberett inför EU-toppmötet 2009. Och själva mötet var också det som fick mest plats i medierapporteringen. Det var bra. Icke desto mindre lär 10-årsjubileet av det toppmötet passera utan att det kommer att uppmärksammas nämnvärt.