Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biskop Mikael Mogren om hen-debatten, Jesus och filosofin

Debatten om hen visade hur angeläget det är med Jesus Kristus i vår tid. Kristologi, alltså vetenskapen om Kristus, blev hetaste frågan. Debatten gällde inte huruvida Jesus var man, eftersom det aldrig har ifrågasatts av kyrkan. Saken var vilka pronomen som är korrekta när man syftar på pojken Jesus. Bortsett från en annons i en gratistidning i Västerås har jag heller aldrig sett att hen brukats i något kyrkligt sammanhang. Som grund för upprördhet var materialet minst sagt skralt.

Annons

Långt allvarligare än vilka pronomen som användes i en annons, är det som upprepades i debatten: Det pratades om kyrkan som en vindflöjel, som ängsligt svänger i tidens vindar. Det upprepades så många gånger att det skulle gå att tro att det stämmer. Föreställningen som ligger bakom verkar vara att kristen tro tills nu har gått oanfrätt genom idéhistorien. Först i vår tid skulle påverkan från samtiden ha släppts in. Det finns anledning att granska den föreställningen.

I läran om Kristus, alltså kristologin, brukar man börja med Kristus själv. I korthet var Jesus en omskuren, judisk man som levde helt i sin judiska omvärld. Han förstod sig själv som en religiöst aktiv rabbin i dialog med andra rabbiner. Judendomen hade då som nu fokus på heliggörandet av vardagen, särskilt gällde det fariséerna vars läror ligger till grund för dagens judendom liksom för mycket av kristendomen. Intresset för livets helighet gjorde att Jesus oundvikligen blev engagerad i dåtidens heta frågor. Det är lönlöst att placera Jesus på vår tids politiska skalor, och ingen kan säga om man ska uppfatta honom som konservativ eller liberal. I frågan om huruvida man får plocka ax på sabbaten kanske vi skulle se honom som liberal, eftersom han ju tolkade sabbatsbudet så att man fick ”skörda” på vilodagen. I frågan om huruvida man får skilja sig är han mer konservativ än någon uppfattning nedtecknad i de judiska stora lagverken Mishna och Talmud. I den version som är nedtecknad i Markusevangeliets tionde kapitel förbjuder han helt skilsmässa. I likhet med rabbinerna i omgivningen är han sin egen.

Herdarna möter sin nyfödde frälsare i

Samtidigt ryms det Jesus säger i den tidens judendom. Stora delar av Jesu undervisning går att hitta, ofta nästan ord för ord, i andra judiska texter. Detta gäller flera av hans centrala uttalanden, både bönen Fader vår och Den gyllene regeln (Matteus 7:12). Det samma gäller andra kända Jesuscitat, som ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Matteus 7:3), ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten” (Mark. 2:27). ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20). Alla dessa återfinns hos andra tidiga rabbiner och visar på hur djupt engagerad Jesus var i sin tids judendom.

Jesus som barn, målning av Bartolomé Esteban Murillo från 1670.

Jesus förstod sig själv som Kristus, den smorde Messiasgestalten med anspråk bortom de jordiska härskarnas. Hans livsgärning hade en alldeles enastående förbindelse med gudomlig kraft. Runt Jesus spreds en närvaro som rubbade naturlagarna, och även stärkte människors hälsa och livsmod. Både död och destruktion mötte en överlägsen motståndare i Jesus. I sin makalösa frälsningsgärning förstår den kristna kyrkan honom som unik. Däremot var den lära Jesus undervisade inte unik. Snarare var han en av många som gav sin egen tolkning av det judiska arvet i mötet med sin samtid. I Jesus efterföljd har människor fortsatt att göra tolkningar. Kyrkans historia kan beskrivas som ett pågående möte mellan samtidens frågor och arvet i skrifterna. I den friktionen har det uppstått både privat brottning och samhällsdebatt i stor skala.

Kristus frälsaren, ikon från 500-talet i Katarinaklostret, kristenhetens äldsta kloster i Sinai i Egypten.

Närmast efter Jesus och hans mor Maria, som de mest betydelsefulla individerna för den kristna tron, står Paulus från Tarsos. Paulus var mer kosmopolitisk i sin identitet. Han hade aldrig träffat Jesus personligen även om han bara var ungefär tio år yngre. Paulus beskrev själv hur han hade mött Jesus i en uppenbarelse på vägen till Damaskus och den erfarenheten fick honom att ändra sitt liv. Liksom Jesus stod Paulus stadigt i den judiska idétraditionen: han kallade sig själv farisé och hade studerat för den kända läraren Rabban Gamliel, som också nämns i Talmud. Detta kombinerade han med att samtidigt vara kunnig i grekisk filosofi.

Aposteln Paulus skriver sina brev. Målning av Valentin de Boulogne från 1620.

Hemtamt rörde sig Paulus mellan judar och greker, och inte minst kvinnor blev hans bundsförvanter i uppdraget. Apostlagärningarna berättar om många starka kvinnor och en av dem var Lydia från Thyatira. Hon var en välbeställd storföretagare som öppnade sin villa för Paulus och hans medhjälpare. I sitt företag handlade hon med kostbara purpurtyger och hennes resurser och kontakter kom väl till pass i Paulus verksamhet. Hon var den första individen på europeisk mark som såg vad Paulus gick för: Paulus, eller Shaul/Saul – som var hans judiska namn, var en intellektuell rese och kanske den främste tänkaren i det som kom att bli kristen tro. Samtidigt var han orädd när det kom till sin tids moderna tankegångar. Till exempel är det Paulus som förde in fokus på samvetet och det lånade han framförallt från stoikerna, en grekisk filosofisk skola som hyllade balansen i livet och värdesatte filosofisk diskussion. Det var ett stort steg eftersom filosofi på den här tiden inte sågs som religiöst neutral mark, utan som en del av grekisk religion. Höjdpunkten i Paulus brottning mellan tro och filosofi nådde han på Areopagen i Athen. Där talade han till stadens fria män och citerade ledigt den stoiske diktaren Aratos (ca 310- Kr), som skrev: ”Vi har vårt ursprung i honom.” De togaklädda männen som lyssnade måste ha tänkt att det här var en fritänkande jude, eftersom citatet Paulus använde i sin ursprungliga mening gällde guden Zeus. Det fanns alltså från första början aldrig någon ”ren” förkunnelse, utan en brottningsmatch mellan olika debatter och strömningar i samtiden.

Theodora av Bysans, mosaik från 500-talet i kyrkan San Vitale i Ravenna i Italien.

Den första stora utmaningen inom kristen tro kom från gnosticismen. Gnosticismen brukar användas som ett samlingsnamn för många olika läror som hyllar ett högre förnuft och sätter det i motsättning till det kroppsliga. Beteckningen kommer från ”gnosis”, kunskap eller insikt, som var vägen till frälsning. Inom många av de här skolbildningarna talade man om en ren högre verklighet med gnistor (essenser) i varje människa. Materien sågs som en motsättning till det gudomliga och därför måste essensen frigöras från kroppen för att nå det högsta. I vår tid har forskningen gjort det komplicerat att tala om gnosticism, och som så mycket annat just nu slutar forskningssymposier om gnosticismen ofta i språkstrider. Redan under de första fyra århundradena kämpade många skarpa hjärnor med att förhålla sig till gnosticismen, som inte bara fanns utanför den tidiga kristendomen utan också innanför dess ramar. Tidigt verkar Jesusanhängarna ha varit medvetna om utmaningen och Johannesevangeliets prolog formulerar den mest distinkta motattacken i världshistorien: ”Ordet blev människa”. ”Ordet” är grekiskans Logos, världsförnuftet som gnostikerna framställde som oförenligt med materia. På samma gång kan Logos syfta på skaparkraften i judisk lära. Logos knyter också an till den judiska tanken om Sofia, visheten, som i Ordspråksbokens åttonde kapitel dansar och leker i världens skapelse. Sofias ställning genom kyrkans historia upptäcker vi lättast genom att blicka österut. När kejsarinnan Theodora av Bysans år 537 presiderade vid invigningen av det som i nära tusen år blev kristenhetens största kyrka, var katedralens namn väl valt: Mitt i kejsarstaden Konstantinopel höjde sig kupolen till Den heliga vishetens katedral, dagens Hagia Sofia i Istanbul.

Biskop Mikael Mogren.

På grund av handelsvägarna spred sig kristen tro snabbt österut. Under fornkyrkans dagar kom också de starkaste influenserna från stormakterna i Orienten. Från dagens Iran härrörde zoroastrism, mandeism och manikeismen. De hade alla en gnostisk tendens och förkunnade en motsättning mellan materiellt och gudomligt. Skulle den tidiga kyrkan bejakat ett motsatsförhållande mellan gudomligt och materiellt hade det sannolikt betytt att det judiska arvet skurits bort. I judendomen är det materiella en självklar del av trosuppfattningen. Människokroppen liksom hela skapelsen står inte i motsättning till Gud, utan de är skapade av Gud. I den hebreiska Bibelns två inledande skapelseberättelser frambringar Gud jorden med fåglar, träd och människor. Gud inte bara skapar materien, enligt judisk och kristen tro, utan säger till och med att det är god!

Det medeltida Europa var en följd av kristologiska strider där kyrkorna i öst avskildes från gemenskapen med Västkyrkan under Rom. Drabbningarna var ofta blodiga och under olika nyanser i tolkningen av Kristi person, samlades upprorsrörelser och exploderade inbördeskrig. Kyrkomötet i Efesos 431 avhandlade Kristus som Gud och människa.  Frågan hade länge varit het och mötet slutade i en olöslig konflikt. Därmed isolerades den kyrka som i dag är känd som Österns Assyriska kyrka från de andra kyrkotraditionerna. På mötet i Kalcedon 451 hände samma sak: Kristologiska debatter slutade i en splittring som gjorde att kopterna gick sin egen väg, liksom syrisk-ortodoxa kyrkan, och armenierna.

Efter starka spänningar i synen på den heliga Andens förhållande till Fadern och Sonen bröt Rom med Konstantinopel är 1054. Den största enhet som dittills skapats mellan människor på jordens yta, gick därmed itu. De diplomatiska förbindelserna mellan påven i Rom och patriarken i Konstantinopel avbröts och återupptogs först på 1960-talet.  Konfliktorsaken var  att Guds ande skulle utgå ”av Fadern och Sonen” (filioque), en idé som i Västerlandet finns belagd redan år 410. Österns kyrkor vägrade godta den förändringen och höll fast vid att den heliga Anden enbart utgår av Fadern. I sin egen uppfattning förblev de ortodoxa, alltså renläriga.

Som de här exemplen visar har kristen tro alltid levt i brottningen med samtidens idéströmningar. Vissa idéer har integrerats och hjälpt till att utveckla kristologin, i den mån de bidragit till tolkningen av Jesus Kristus. Så var det ända från början med Jesus och Paulus.

Erik Gustaf Geijer. Målning av Karl Vilhelm Nordgren från 1837.

När det gäller svensk idétradition och synen på Jesus finns det en filosofi som är svår att gå förbi, nämligen den romantiska strömningen. Under 1900-talet har det blivit nästan tyst om romantikens företrädare i Sverige. Romantiker som Erik Gustaf Geijer, Pehr Daniel Amadeus Atterbom, och Julia Nyberg från Skultuna, har hamnat i skymundan. Det gör att deras idéer kan härska i folkdjupen utan att bli ifrågasatta. Romantikerna tänkte och skrev om Jesus som en sublim, översinnlig kraft som kunde inspirera individer. Samma uppgift gav de åt kvinnorna: De skulle vara jesuslika och inspirera männen. I praktiken betydde det att kvinnor och kyrkan skulle hållas borta från samhällets styrande organ. De blev mindre kvinnor och mindre kyrka ifall de tog del i samtidens viktiga frågor. Liksom kvinnan stödde mannen, skulle kyrkan stabilisera statsmakten, det var logiken. Allra tydligast kommer det till uttryck hos filosofiprofessorn Christopher Jacob Boström (1797-1866). Från 1800-talets mitt fungerade han i praktiken som Sveriges statsideolog, ungefär som Alva och Gunnar Myrdal hundra år senare. I någon mån kan man säga att Myrdals byggde vidare på den grund som Boström lagt med sin höga värdering av staten. Hos alla tre var staten garanten för ett gott samhälle och kyrkan fick finnas så länge den fungerade som ett behagligt ackompanjemang till statsmaktens verksamhet. Jesus placerades i marginalen, och där tilläts han existera under förutsättning att kristen tro enbart berörde människor (läs kvinnor!) i deras privatliv. Väckelsesrörelser verkar flera av 1800-talets romantiker ha gillat, så länge de stödde staten och disciplinerade folket. För Boström var det viktigt med den kristna trons seder och moral, och det slutade där. När hans brorsdotter Ebba Boström, grundaren av Samariterhemmet i Uppsala, ville be aftonbön med syskonbarnen var det fara å färde: Barnen kunde ju bli ”religiösa”.

Filosofen Christofer Jacob Boström. Ur Litografisk allehanda (1865), okänd konstnär.

När det gäller vår egen tid ser jag faran med okunskapen. Uppfattningen att bildning, och i synnerhet filosofisk skolning, skulle vara skadlig för kristen tro, är direkt skadlig i sig. Vi kommer få fortsätta att brottas med samtidens frågor och den senaste debatten visade sprängkraften i detta. När jag inför min biskopsvigning skulle välja valspråk var det självklart att hämta ledorden från Johannesevangeliets prolog. Därför står det ”Ordet blev människa”, på min biskopssköld. Evangelisten uttrycker bättre än någon annan hur Guds oändlighet tagit gestalt i en människokropp av kött och blod. Det säger också att den kristna trons grundskrifter kommer fortsätta att brytas mot samtidens frågor. Den vibrerande mittpunkt som det människoblivna Ordet utgör, kommer även i framtiden att driva människor till brottning med samtiden, såväl privat som offentligt.

Risken med offentliga brottningar är att de framstår som partistrider, som om det gamla vanliga käbblet bara flyttat in i kyrkan. De nya sociala medierna framkallar hätskhet i många debatter och åstadkommer en spridning som aldrig tidigare varit tekniskt möjlig.  Därför är det viktigt att hålla fast vid att Kristus inte inkarnerades för att ge människan kunskap om tingen utan för att återupprätta Gudsgemenskapen. Vägen till Gudsgemenskap är det den kristna kyrkans uppdrag att visa. Det sker genom mission, gudstjänst, undervisning och diakoni. Guds ord och sakrament innehåller ett erbjudande till varje människa om förankring i Levande Gud. Utifrån den grundsynen kommer samtalet med omvärlden att fortsätta, om än inte alltid till applåder.

 

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift

Mer läsning

Annons