Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Verkliga livsberättelser om upplevelser av andevärlden"

Skiljelinjen mellan liv och död är både skör och töjbar; döden kan luras, vägen över till andra sidan kan skjutas fram ett par veckor eller år.

Annons
Tro och vetande. Föreställningen True stories tar upp frågor om livet, och vad som händer efter döden: stannar vi kvar, och varför?

VLT:s recensent ser en föreställning som modigt vill famna det okända men går vilse på vägen.

I väntan på döden, den livsfarliga finalen, gör vi allt för att krama saften ur livet och väga vår själ för varje dag. Vi försöker tro på vad vi ser och leta bevis bland det som inte låter sig förklaras. Tro är mer än en känsla, precis som vetenskap. Vi vill inte bara kunna tro, utan veta och helst ha alla bevis i handen på samma gång.

Föreställningen True stories samlar verkliga livsberättelser om upplevelser av andevärlden, om tron på andra sidan. Om vålnader som lever kvar på jorden och de vålnader som redan går runt på jorden utan att riktigt leva.

Aktörerna Anders Larsson, Bodil Malmberg, Ossi Niskala och Ulla Tylén matchar varandra väl. Första aktens finkänslighet för blandningen av komik, koreografi, musik och dramatik är dess stora styrka. Bodil Malmberg briljerar som den hårt arbetande Döden i glöggröd sammetsklänning och cha-cha-dans. Hennes motpol är kraftkällan Ulla Tylén som skickligt förser sitt spel med lika delar dur- och mollförtecken; en clowns sorg där tysta tårar väter de stora snubbelskorna.

Föreställningens svaghet är att den efter paus sätter på sig en lösnäsa som skaver. Eventuella ekon av den effektfulla första akten dör när den löst sammanfogade nummerrevyn av småplock och dittendatten tågar in. De frågor som väckts om livskraft, saknad och hopp skrattas bort: tro och vetande har försetts med ironiska citattecken. Häpp, häpp – snart är du död! Näsan i vädret! Boka den evinnerliga tidens ensamhushåll i ettan med jordvärme!

Duktige Anders Larsson får en stämningsfull solostund som nattradiopratare, men ögonblicket är snart förbi.

Så snopet att regissör och manusförfattare inte törs lita på att publiken klarar djupet och tyngden utan i stället väljer att skapa en blomsterbestyckad karnevalsröra med steppdansnummer som river vita strimmor i scengolvet och en stapplande sketch med talande hästar.

Våghalsigheten i True stories är beundransvärd men jag anar en frän doft av kotteri runt knuten. Den publik som aldrig tog sig till Ett drömspel lär inte dyka upp här heller.

Kanske handlar det om miss i planeringen, eller möjligen fåfänga. Hur som helst får vi hoppas att det inte handlar om prestige. Den lyxen bör teatern vänta med att unna sig.

DAN LINDER

Mer läsning

Annons