Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agneta Lejdhamre: Ny teknik är inte allt

Kärnkraft är ett utmärkt medel för att tillgodose behovet av såväl koldioxidminskning som av energi. Så tolkar jag de inlägg om kärnkraftens förträfflighet som publicerats i VLT på sistone.

Annons

Men - hur gick det med riskerna, både dem som är förknippade med uranbrytning, med upparbetningen av uran, med driften vid kärnkraftverken och med slutförvaringen? Visst, det är förenat med risker att överhuvudtaget leva. För mig är det dock en avgrund mellan den risk jag löper när jag exempelvis ger mig ut i trafiken jämfört med den jag utsätts för i ett kärnkraftssamhälle. Om/när olyckan är framme i det första fallet, drabbar det "bara" mig, mina närstående och andra som eventuellt är inblandade i olyckan; i det andra fallet, om/när olyckan är framme, får det fullständigt oöverblickbara konsekvenser, både i tid och i rum.

Jamen, tekniken kommer att utvecklas! Med bättre teknik kommer riskerna i hela den kedja av verksamheter som är ingår i produktion av kärnkraft att (så gott som) försvinna! - Vem känner inte igen den sortens argument?

Emellertid - vem kan med trovärdighet hävda att en säker användning av kärnkraft uteslutande är en fråga om teknik? Om jag inte är alldeles felinformerad var en av orsakerna bakom 2006 års "incident" vid Forsmark en fråga om mänskliga tillkortakommanden, om förekomsten av en kultur på arbetsplatsen, kännetecknad av bristande uppmärksamhet på säkerheten. Hur sofistikerad teknik vi än omger oss med är det ändå till sist människan som har att agera både i det dagliga rutinarbetet och i krissituationer. Hur intrikata tekniska lösningar på olika tekniska problem människan än lyckas klura ut faller det på människan att ta ansvar för hur tekniken används.

Med detta vill jag hävda att kunskap om människan, det vill säga humanistisk kunskap och forskning, är minst lika viktig som teknisk för en ansvarsfull och riskminimerande teknikanvändning. Här tänker jag exempelvis på psykologi, som lär oss hur människan reagerar och beter sig i olika (risk) situationer; på sociologi, med kunskap om gruppers agerande över tid, extra viktigt på arbetsplatser, med hög riskfaktor men glest mellan de tillfällen då riskerna blir tydliga; på teologi, som rymmer årtusenden av kunskap om mänskligt övermod, mänskliga tillkortakommanden och om hopp inför det som ser ut som vägs ände; på kunskapsteori, den vetenskap som hjälper oss att reflektera över vad som i varje given tid uppfattas som kunskap och vad som skall/kan placeras i flumfacket eller helt negligeras och - inte minst viktigt - vem/vilka som bestämmer vad som är kunskap och vad som är försumbart; på filosofi, som inbjuder till reflektion över "hur vi tänker när vi tänker" och varför, exempelvis hur vårt tänkande påverkas, våra praktiska lösningar för att hantera mänskliga problem, av att vi lever i ett utpräglat konsumtionssamhälle; sammantaget på sådan kunskap som ger förutsättningar och redskap att kritiskt reflektera över om tekniska framsteg alltid är liktydigt med mänskliga framsteg.

Få av oss går väl dagligdags och grubblar över de olika infallsvinklar på tillvaron jag här ger exempel på. Det låter förmodligen alltför avlägset från vardagen, alltför teoretiskt och alltför krångligt för den som har nog med att få ihop det dagliga. Men slutsatsen är desto enklare: De som har att fatta beslut om en teknik med så långtgående konsekvenser som användningen av kärnkraft, skulle vinna i både styrka och trovärdighet om argumenten hämtades från fler håll än från allmän teknikoptimism.

Agneta Lejdhamre

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons