Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnombudet: Gör inte tv av barns smärta

Annons
Till reality-tv. Vi äter popcorn och ser på förtvivlade barn.foto: scanpix

”Det känns som mitt hjärta är sönder.” Det sade en liten kille i tv nyligen. Rakt in i kameran tittade han, rakt in i hjärtat på mig. Och jag kände bara sorg och uppgivenhet. Hans hjärta går sönder, det sticker i det – när hans pappa blir arg.

Sakta men säkert har våra gränser flyttats, gränserna för vad som är okej att visa i tv och inte. Vi är redan trötta på att se kändisar bråka på en öde ö och vi har redan sett täcken guppa. Det är så förra seklet! Vi kan i dag på tv se hur grannar bråkar med varandra, eller äta popcorn medan vi skrattar åt hur fult andra har det hemma hos sig innan tv-teamet har gjort sitt.

Det finns liksom ingen hejd på hur nära kameran kan komma, hur personligt det kan bli. Och vi tittar. Oj, vad vi tittar.

Barn i tv är det nya svarta. Vi har sett nannyprogram och vi har fått se hur barnfamiljer inte klarar av att städa i sina hus och lägenheter. Vi ser de ensamma mammornas barn varje vecka. I de första säsongerna fanns barnen inte med alls, förrän på slutet. De var aldrig med och valde, intervjuades om vilken som var deras favorit.

Unga människor blir inlåsta för att få se hur det kan bli om de inte slutar bete sig. Och nu, nu kan vi på ett par decimeters håll se en tioårig pojke bryta ihop, för att hans pappa tar så hårt i honom. Så hårt så att det liksom sticker i hjärtat. Och så får föräldrarna en liten lektion. För man oroar sig för barnet. Och psykoterapeuten Louise Hallin berättar vad som kan hända – han kan ju börja med droger! Eller bli deprimerad!

Det behövs väl ingen expert för att förstå det? Jag får också ont i hjärtat, när jag ser på vilket sätt barn och unga används för att göra tv. Är det någon enda som ärligt kan säga att programmet Ett fall för Louise är för barnets bästa, gjort enbart för att stå på barnets sida? Tycker någon enda att det verkligen är okej att göra tv av barn som far illa? Och vad är det som är fel i vårt samhälle, när vuxna människor är så förtvivlade och ensamma själva, att de väljer att delta i ett sånt program?

Om man verkligen ville hjälpa barnet, skulle man ge hjälpen utan att kräva en motprestation i form av exponering i tv. Kan ett litet barn verkligen avgöra, eller ens förstå, hur det kommer att bli när programmet är sänt? Förstår ett barn hur snacket går i lärarrummet? Bland kompisar, kompisars föräldrar? I mataffären?

Barnkonventionen fyller 20 år. På 20 år har det hänt mycket bra, men även mindre bra saker. Och utvecklingen som skett när det gäller reality-tv, när det gäller utfläkandet av förtvivlade barns känslor, den är inte okej för mig. Att ha ett barnperspektiv är för mig att lyssna, att försöka se saker ur deras ögon. Att aldrig glömma hur det känns att vara liten. Det är inte att göra tv på trasiga familjer. På trasiga barn.

Barn vars hjärta gått sönder måste man krama och älska. Inte göra tv av. Hur i all världen kan vi vuxna ta oss den rätten?

Sara Holm Stålhand

barnombud i Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons