Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett räddhågat frälse

Efter 41 år på UD är jag förstås med i dess seniorförening som härom dagen hade årsmöte.

Annons

Det var just efter att tv visat en "dokumentär" om UD, där en övergödd skränfock och en besynnerlig protokollstjänsteman visas upp under tjänsteåligganden som att bada och - i arabvärlden! - supa med flygvärdinnor, förlöjliga besökande afrikaner, avfärda u-hjälp till Ghana, vara otidig mot en svensk som vill få ut sitt körkort och, understryks det, slå runt på skattebetalarnas bekostnad. När tv intervjuade Carl Bildt sade han att inte sett dokumentären men att det inte var någon nyhet för honom att det kunde bli fel i tv.

Nu begärde en före detta pressattaché ordet på årsmötet och läste upp ett uttalande som han ville få föreningens stöd för. Vad han just härigenom visade var visserligen inte att diplomater bär sig åt som svin, men att de är räddhågade, fega, skrajsna. Ordföranden Anita Gradin - som aldrig varit diplomat innan hon gjordes till ambassadör i Wien - menade att ärendet inte stod på dagordningen medan andra tyckte vi skulle driva det ändå: Om man på diplomatvis skall mangla fram en snöpt och urvattnad text så blir den färdig när filmen är glömd.

Resultatet blev som det alltför ofta blir bland diplomater och kommunaltjänstemän: Man skjuter på frågan tills det är för sent. Man ska kolla med facket, man skall inte stöta sig med medier och så vidare.

UD ägnar sig ju åt att försöka skapa goodwill och respekt för Sverige men lyckas inte med detta ens när det gäller det egna departementet. Man sysslar med främjanden av olika slag, hur duktiga vi är, hur bra svenska varor är, bjuder på kalas, dillar om Victoria och Ingmar Bergman och gör, som det heter, satsningar. Sånt ska UD inte syssla med, ty det gör näringslivet bättre - en gammal generalkonsul brukade säga att de där gossarna som skall försöka sälja nånting, de har ju aldrig sålt så mycket som en majblomma.

Att den här ömkliga serien är usel behöver inte diskuteras. Huvudpersonen, ambassadråd i Abu Dhabi, uppges ha rekryterats direkt av Leif Pagrotsky för att främja export till arabvärlden, något som jag råkar veta kräver andra egenskaper än de uppvisade, bland annat kunnande om och respekt för arabisk kultur. Ingen av de två i dokumentären har, såvitt jag kan se, gått den långa vägen, sållats fram till en utbildning, genomgått denna och sedan börjat on-the-job training.

I botten ligger den alltmer spridda insikten att diplomater har privilegier. De är befriade från tull och skatt, riskerar inte komma i fängelse, bor flott, får status och så vidare. Detta behövdes förr i världen medan miljoner svenskar i dag reser utomlands utan att tarva diplomatisk immunitet. När man började tillsätta handelssekreterare ville förstås dessa ha diplomatpass, biståndsarbetare likaså och förutom försvarsattachéer fick vi arbetsmarknadsattachéer, jordbruksattachéer, migrationsattachéer, finansattachéer, hälsoråd, kulturråd och gudvetallt. Samtidigt körde globaliseringen i gång, alltfler ärenden fick internationell anstrykning och UD svalde alltihop, blev mångdubbelt större och fick två statssekreterare förutom kabinettssekreteraren. Sedan skulle alltfler departement ha egna män knutna till ambassaderna (men diplomatpassen begränsades sedan en sidorekryterad UD-man använt ett sådant för penningsmuggling: När Sven Otto Littorin skulle semestra i Egypten åkte han på fint diplomatpass utan att veta att egyptierna kräver visum på just sådana, så han fick åka hem igen).

Visst är det angenämt att få umgås med shejker och flygvärdinnor, åka limousin, bo på lyxhotell och vara taskig mot allmänheten. Dessutom kan man köpa bil, kylskåp och elektronik utan moms och tull och forsla hem klabbet, och för politiker som redan har folk-, tjänste-, riksdags-, statsråds-, EU- och kanske annan pension gör det inte så mycket att UD-lönen är dålig när man istället får bilflagga, chaufför, status, piga och pool.

Vi gamlingar som jobbat i 40 år eller mer, och lever på en nettopension om 19350 kronor i månaden, vi är alltså sura över att "diplomater" inte nöjer sig med att skämma ut sig själva utan hela kåren. Ingen på UD kommer att bita ifrån, ty UD har aldrig haft hut nog att stå upp för sina anställda, som Lange och Michanek alltid gjorde för Exportrådet och Sida. Man kommer att huka sig, svarva ihop de menlösa fraser vi lärt oss och se moralen och civilkuraget säljas ut för en grynvälling.

Lösningen är visserligen uppenbar men ligger långt fram i tiden: Avskaffa alla diplomatiska privilegier och inskränk diplomatin till dess kärnuppgift, att tillvarata svenska intressen utomlands och, framförallt, att försöka förklara för Stockholm att främmande länder inte nödvändigtvis tänker och tycker som vi.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons