Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Före detta högskolerektorer: Lägg fusionsplanerna på hyllan!

Annons

Det är nu mer än tre år sedan styrelserna för Örebro universitet och Mälardalens högskola beslöt att man skulle utreda en sammanslagning (en fusion) av de två lärosätena. Man ville därmed skapa ett starkare lärosäte och uppnå ökade forskningsanslag.

Att detta skulle bli effekten av en fusion behövde uppenbarligen inte bevisas utan förutsattes som självklart. De påföljande utredningarna handlade därför inte OM, utan bara om HUR, en fusion skulle genomföras. Denna aviga beslutsordning var mycket olycklig. Den nödvändiga interna och offentliga debatten, som handlade om OM, kom fel i tiden. Efterföljande styrelser föreföll låsta och det gick prestige i frågan.

Debatten har likväl visat på en rad problem och motstånd mot en sammanslagning både internt och externt. En klar majoritet av tunga instanser och enskilda som yttrat sig är negativa och näst intill alla är tveksamma. En fusion skulle tvinga de båda lärosätena att överge eller kraftigt modifiera sina utvecklingsstrategier och därmed också påverka regionernas framtidsstrategier.

Det man vet om fusioner i företagsvärlden och i den internationella universitetsvärlden sätter också stora reservationer och frågetecken för en fusionering. Att stödja sig på att "Stort alltid är bra" är alldeles för enkelt, rentav felaktigt. Många variabler måste stämma - framförallt måste fusionerande enheter vara ganska lika för att resultatet skall bli bra. Så är det inte. Örebro universitet och Mälardalens högskola är tvärtom ganska olika vad avser såväl verksamheter som strategival.

Efter en mängd utredningar, organisationskommittéer och beredningsgrupper har man nu till sist kommit fram till, vad man kunde befara från början, nämligen att en regelrätt fusion inte är realistisk eftersom "Örebro universitets och Mälardalens högskolas respektive strategier skiljer sig åt avsevärt". Istället arbetar de båda lärosätenas rektorer sedan några veckor med ett förslag till en samverkan inom vad man kallar en "federativ akademisk organisation". Hur en sådan ska utformas ska presenteras för lärosätenas styrelser redan den 18 juni, rimligen utan någon förankring dessförinnan.

Vad en federation i praktiken skulle innebära är oklart. De förebilder som nämns (University of California, Los Angeles med flera) är svårligen tillämpbara på svenska förhållanden (stora skillnader i finansiella system, kultur med mera). Men såvitt vi kan förstå måste en ny formaliserad ledningsnivå tillkomma som tar hand om en del av de frågor som lärosätena i dag själva behärskar.

Om denna nya ledningsnivå inte skall vara rent kosmetisk (och vad skall man då ha den till?) så måste rimligen vissa tunga fördelnings- och strategifrågor läggas dit. I stort sett samma frågor och invändningar som kan riktas mot en fusion gäller därför även en federation.

Ibland används aktuella högskolepolitiska trender som argument för samgående av olika slag i högskolevärlden. Teorin är att de lärosäten som visar följsamhet också blir belönade av staten i form av högre anslag eller andra förmåner i konkurrensen mellan landets universitet och högskolor.

Historien visar att detta inte alls är säkert eller ens sannolikt frånsett enstaka kortsiktiga vinster. Det är också i högsta grad oklart vad nuvarande och eventuellt kommande regeringar kommer att ha för framtidsstrategi på högskoleområdet. En utredning med mandat av både tidigare och nuvarande regering arbetar för närvarande med en rad övergripande strukturfrågor för högskolesektorn.

Den framtida utvecklingen inom högskolesektorn påverkas också av det vilande förslaget (från Ansvarsutredningen) att landet ska delas in i ett mindre antal regioner som kan få ett större inflytande på högre utbildning och forskning än dagens län. Utredningens diskussioner om indelning i regioner pekar mot att Örebro och Eskilstuna/Västerås i framtiden kommer att tillhöra olika regioner. Örebro kan komma att tillhöra en region med universiteten i Örebro och Karlstad som högskolepolitiska centra, Eskilstuna/Västerås till en region med Uppsala universitet och Mälardalens högskola som centra. Oavsett hur det blir med detta vore det olämpligt att nu skynda fram universitetskonstruktioner som kan komma att gå på tvärs mot en framtida regionorganisation.

Vi, tidigare rektorer vid de två lärosätena, följer händelseutvecklingen på avstånd. Vi oroas över all den kraft som läggs på att arbeta med icke förankrade och högst diskutabla organisationslösningar, allt medan utvecklingen i omvärlden accelererar i snabb takt. De båda högskolestyrelserna förväntas inom kort besluta i "fusions/federations-frågan". Vår förhoppning är att man lägger fusions/federationsarbetet i sina organisatoriska delar till handlingarna och i stället satsar helhjärtat på de framtidsplaner som pågår vid respektive lärosäte i samverkan med näringsliv, kommuner och landsting i omgivningen. Ur dessa visioner och styrkor kommer samarbeten med flera olika lärosäten (i Sverige och internationellt) att växa fram och eventuella samgåenden skapas den naturliga vägen.

Ingemar Lind

rektor vid Örebro högskola/universitet 1990-1999

Lillemor Kim

rektor vid Mälardalens högskola 1989-1995

Hasse Odenö

rektor vid Mälardalens högskola, 1996-2003

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons