Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommun och landsting behöver mönsterarbetsgivare

Annons

Åke Hillman är kritisk till LO:s påstående om att lönegapet mellan arbetare och tjänstemän ökar och försöker framställa den offentliga arbetsgivarstrategin med sifferlösa avtal och mer av lokal lönebildning som en framgångssaga för ökad jämställdhet och rättvisa. Det är dömt att misslyckas.

Bakgrunden till Hillmans utspel är att LO för några veckor sedan presenterade en undersökning av lönerna inom kommun och landsting. Det var en svidande läsning för arbetsgivarna. Svart på vitt konstaterades att arbetarna inom dessa sektorer har bland de lägsta lönerna på hela den svenska arbetsmarknaden. Rapporten visade också att löneklyftorna mellan arbetare och tjänstemän ökat mycket kraftigt under senare år. Det är fakta.

Nu gör Hillman en stor sak av att det något enstaka år skett förbättringar för Kommunals medlemmar. Det ligger möjligen i hans intresse som arbetsgivarrepresentant, men det blir inte mer sant över tid för det. Sett över hela 1990-talet och fram tills i dag har utvecklingen totalt sett gått i motsatt riktning. Och att försvara sig med att lönegapet inte bara ökar i den offentliga sektorn utan också på den privata sidan gör inte hans ansvar mindre.

Den strategi med sifferlösa avtal och mer lokal lönebildning utan några som helst individgarantier som Hillman hyllar förtjänar knappast att kallas för strategi. Det är att som central part abdikera från helheten och ansvaret för jämställdheten och rättvisan.

De relativlöneförbättringar som skett för bland annat sjuksköterskor och socionomer har inte sin grund i en plötslig välvilja från arbetsgivarna att göra något åt de ojämställda lönerna utan är i grunden marknadsstyrd och hade kunnat gynna vilken grupp som helst.

Jag vill i motsats till Hillman påstå att klass- och könskillnaderna har ökat som en direkt följd av sifferlösa avtal och en mer individuell lönesättning.

Var finns självkritiken och självrannsakan? Är inte LO:s kvinnor i kommun och landsting värda att tas på allvar? Finns det över huvud taget en vilja från arbetsgivarhåll att göra något åt de osakliga löneskillnader som växt under senare år?

Det är framför allt tre aspekter som arbetsgivarna bör beakta. För det första kan det komma kompensationskrav från andra grupper i avtalsrörelsen år 2007 om skillnaderna mellan tjänstemän och arbetare fortsätter att öka. Det kan sätta hela lönebildningen i gungning.

För det andra väntar stora pensionsavgångar inom den offentliga sektorn som samtidigt med en kommande arbetskraftsbrist riskerar att dränera hela sektorn på kompetens och en vilja att välja dessa yrken. Den höga personalomsättningen är en kraftig varningssignal.

För det tredje är det mycket som talar för att både kvaliteten och arbetsförhållandena i den offentliga sektorn kommer att stå i fokus i valrörelsen 2006. Det är ingen vild gissning att också ett politiskt ansvar kommer att utkrävas.

I förra valrörelsen 2002 sade statsminister Göran Persson i ett tal i Björkvik att de offentliga arbetsgivarna har ett viktigt uppdrag. Han sa då: "Låt oss se till att kommuner och landsting blir mönsterarbetsgivare och att vi använder nästa mandatperiods resurser för att nå upp till den målsättningen."

Det var inte bara ett viktigt besked som hade betydelse för väljarnas val. Det var också ett besked till alla företrädare i hans eget parti om betydelsen av insatser på området. Runt om i landet sitter i dag socialdemokratiska politiker, som Åke Hillman, i rollen som arbetsgivare. De har fått uppdraget delvis grundat på den målsättning om mönsterarbetsgivare som deras partiordförande drog upp. Det borde förpliktiga.

Det är hög tid för arbetsgivarna att ge begreppet mönsterarbetsgivare en verklig innebörd. I det avseendet är Hillmans inlägg hopplöst resignerat.

Erland Olauson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons