Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lycklig är den som aldrig har behövt ljuga

Annons

"Ondskan är den rätta lagen för vår värld", säger den 11-årige pojken i Jerzy Kosinskis delvis självbiografiska roman "Den målade fågeln". Det är ett budskap som endast kan härledas från de mest fruktansvärda upplevelser. Året är 1943, mitt under kriget, och platsen en by på den polska landsbygden. Det är långt från den civiliserade världen - som i själva verket inte längre existerar. Järnvägsspåret som passerar byn leder till Auschwitz, världen och mänskligheten är på väg rakt in i det brinnande Helvetet. Här lever den ensamma pojken - jude eller zigenare? - bland polska bönder. Det finns ingen plats för barmhärtighet. Det råder vidskeplighet, ett vilsekommet mörkhårigt barn väcker skräck och oro. Han är en främling, hans liv är inte värt mer än de människors som dagligen passerar i boskapsvagnarna på väg till gaskammare.

Hösten 1969 mötte jag en man i en lång kö till en polsk passmyndighet. Han hade svart hår och breda polisonger, var synbarligen uppklädd för tillfället men försökte smälta in bland alla andra i kön. Han presenterade sig som "herr Zylberstein". Nu skulle han få utresetillstånd för att lämna Polen, tillsammans med de cirka 20 000 andra polska judar som kommunistpartiledaren Gomulka i ett tal kallat "femtekolonnare" och ovälkomna i landet. Zylberstein skulle återförenas med sina släktingar i väst - mer än så var han ovillig att berätta.

Nästan 30 år senare är jag bjuden till en familjesammankomst hos några vänner i en Stockholmsförort. De är zigenare som kastades ut ur Polen i slutet av 1970-talet och lyckats skapa sig ett nytt hem i Sverige. Efter måltiden och några snapsar börjar de sjunga och spela dragspel och gitarr. Aldrig kunde jag drömma om att få höra ett sådan vemod en decembernatt i Västra Haninge.

"Jamé na kamás barvalipená, jamé kamás te dzidzol. Brisynd, balval i jasfá davá isy romané bachcá." ("Vi vill inte ha några rikedomar, vi vill leva. Regn, vind och tårar - det är zigenarens lycka"), sjunger en äldre herre med grånat hår och svarta polisonger.

Jag känner igen mannen. Det är "herr Zilberstein" från kön hos polska passmyndigheter. Han heter numera Zielinski och föredrar att tala romanes. Nu kan han berätta sin historia för mig: Han överlevde kriget på den polska landsbygden; ibland var han jude, ibland zigenare - det berodde på vilken beteckning som gav honom största chansen att överleva. Eller minsta risk att dödas. Jerzy Kosinskis bok "Den målade fågeln" har han aldrig läst, men den handlar om honom. 1969 sade hans överlevnadsinstinkt honom att Zylbersteins visserligen förföljs i Polen, men de får i alla fall utresetillstånd, medan zigenaren Zielinski får utstå förföljelser utan möjligheten att lämna landet. Så han blev Zylberstein.

Nu, tre decennier senare, lever han ett tryggt liv med sin riktiga identitet, hans svenskfödda barn är utbildade, gifta och väletablerade. Bara ibland tar han fram sitt dragspel och sjunger vemodigt "Brisynd, balval i jasfá davá isy romané bachcá".

Visst har Zielinski/Zylberstein ljugit om sitt ursprung: för de vidskepliga kvinnorna på den polska landsbygden 1943, för de bryska polska passpoliserna 1969 och för de misstänksamma svenska invandrarmyndigheterna 1970. Och han skulle ha gjort det igen - om han visste att han därmed kunde rädda sitt liv eller trygga sina barns framtid.

Lycklig är den som aldrig har behövt ljuga ...

JACKIE JAKUBOWSKI

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons